Att vi alls har rosévin är i viss mån resultatet av en serie sammanträffanden och misstag. I början av 70-talet blev den amerikanska marknadens efterfrågan på vita viner högre än råvarorna räckte till, varför man tänkte efter ordentligt och började producera vita viner baserade på röda druvor. Ett problem i sammanhanget var förstås att röda viner i regel ger rött vin, och det gällde att få bort så mycket av färgen som möjligt. De billigare fabrikaten lät sig nöja med att en lätt rosa ton. På en av dessa vingårdar, Sutter Home, råkade man en dag anno 1975 ut för ett missöde. Jästen i ett parti vin dog för tidigt, innan den hunnit konsumera allt kvarvarande socker. Vinmakaren själv, rimligtvis bitter över det inträffade, lät brygden stå i två veckor innan han provsmakade den, fann smaken sötare än vitt vin men för den skull inte oangenäm, och bestämde sig för att sälja detta rosa, söta vin ändå. Andra kom fram till snarlika resultat på andra vägar, och en nygammal vinkategori såg dagens ljus och fann beundrare nästan omedelbart.

Det största erkännande av alla är att vi svenskar i allt större utsträckning har gjort rosévin till vår favoritdryck under sommarmånaderna: Vi, som bara får sol under några få veckor per år, vet bättre än någon annan hur viktiga dessa små stunder är för en livslust som måste räcka året om, och om vi slösar tid på att dricka rosé och ingenting annat, då kan man vara säker på att det är gott.