Zinedine Zidane

Han kom, han såg, han segrade… för det mesta. Ingen som mötte Zidane på planen skulle någonsin glömma honom, allra minst de som fick släpas därifrån med brutna revben.
Zinedine Zidane

7.6Få spelare som lirar så hårt som Zinedine Zidane blir ihågkomna även som bra fotbollsspelare. I Zidanes fall är det nästan tvärtom: Han spelade så bra att det är lätt att glömma alla stämplingar, tveksamma glidtacklingar och enorma mängder varningar – i VM är det bara Brasiliens Cafu som kan visa upp en tjockare gul kortlek. Med tanke på hans uppväxt är det inte konstigt att han blev en så pass fysisk spelare: Båda föräldrarna invandrade till Frankrike från Algeriet under det tidiga 50-talet, och hade få andra val än att bosätta sig i de mer tvivelaktiga delarna av Marseille, ett ghettoliknande förortsområde känd som La Castellane, notoriskt för kriminalitet, arbetslöshet och våldsbrott. När Zinedine kom till världen sommaren 1972 var det som det yngsta av dem syskon, och fotboll lärde han sig spela på grusplanen mellan höghusen. Kontentan: Enda sättet för Zinedine att inte bli fråntagen bollen var att se till att ingen kunde ta den från honom.

Om det inte hade varit för skarpsynta talangscouter hade Zidane förmodligen gått en dyster framtid till mötes, men tack och lov uppmärksammades hans talang snabbt. Han handplockades som juniorspelare av AS Cannes, ett kontrakt som innebar att han fick lämna förorten, men också sin familj. Själva klubbdirektören erbjöd honom ett rum under sitt tak, och under dennes vingar lärde sig Zinedine att sakta men säkert kontrollera sitt temperament. De första veckorna i Cannes tillbringade han bannlyst från spel och tilldelad uppgiften att moppa omklädningsrummet, detta som straff för att ha klippt till en motspelare som hånat hans fattiga bakgrund. Hans första mentorer inskärpte vikten av att kanalisera ilskan till någonting konstruktivt. Det tog lång tid och mången utdelad blåtira innan den läxan sjönk in, men ingen kunde blunda för det faktum att Zinedine hade en instinktiv förståelse för spelet, och en bländande teknik med bollen. Våren 1989 debuterade han i A-laget, och tog tid på sig att leverera, åtminstone rent statistiskt sett: Första målet kom i februari 1991. Vid det laget var han en högt värderad spelmotor för Cannes. Alla visste att de uteblivna målet bara var en tidsfråga. Cannes styrelseordförande lovade honom en bil som belöning första gången han nätade, och höll sitt löfte. Det blev… en Renault Clio.

Zidane påbörjade sin storhetstid på allvar i Bordeaux, och bildade en legendarisk anfallslinje tillsammans med Bixente Lizarazu och Charles Dugarry, ett samarbete som förbundskaptenen valde att behåll intakt även i landslaget. Man missade en vinst i UEFA-cupen med en hårsmån. Ändå fanns det fortfarande de som vägrade inse Zidanes storhet: Många engelska klubbar sneglade på honom, men Blackburn valde i slutändan bort honom, och när Newcastle erbjöds en köpesumma på 1,2 miljoner pund kom klubben fram till den idag sällan citerade slutsatsen att Zidane inte var tillräckligt bra för att kunna hävda sig i Premier League. Det blev istället Juventus som knep honom. De skulle inte ångra sig: Under hans tid i laget vann man Serie A två gånger på raken, och gick till UEFA-final två gånger. 1998 utnämndes Zinedine Zidane för första gången till världens bästa spelare av FIFA. Vid det laget fanns det inte en enda klubbdirektör i världen som inte skulle krypa med öppen gylf över krossat glas för att få värva Zidane. Det blev Real Madrid som lade högsta budet, 2001, på cirka 750 miljoner kronor. Reals ambitiösa bygge av en ohejdbar vinstmaskin blev därmed komplett, och i radarpar med Luis Figo vann man både La Liga och UEFA-cupen, varav den sistnämnda finalen mot Bayern-Leverkusen avgjordes av Zidane med vad som gärna klassas som cupens genom tiderna snyggaste mål, ett makalöst volleyskott på en hög lobb från Roberto Carlos, som passerar ribban i vänstra krysset över fingertopparna på en chockad målvakt.

Klubbkarriären i all ära, men det var genom världsmästerskapen de flesta av oss lärde oss att älska Zinedine Zidane. Han väntade länge med att göra mål i sitt första VM, 1998, men tillfället var väl valt: I finalen, mot Brasilien. Två gånger. Frankrike, som aldrig tidigare vunnit VM, firade med att projicera Zidanes porträtt över Triumfbågen. Även om Zidane inte i första hand var en målspruta kunde ingen undgå att märka hans betydelse för laget då han inte var närvarande: När det hade blivit dags för Frankrike att försvara sin titel, 2002, låg Zidane till sängs med en lårskada. Laget klarade inte av att ta sig ur gruppspelet, och gjorde sig därmed skyldiga till den sämsta prestationen någonsin i VM-sammanhang av ett regerande mästarlag.

Allt var bäddat för revansch fyra år senare, detta trots att Frankrikes gyllene generation alla gått i pension: Lizarazy, Desailly, Thuram, Makelele. Tillsammans med de två sistnämnda lät sig Zidane övertalas om att göra comeback, och utsågs omedelbart till lagkapten. Efter en trög start hämtade man sig, och gick till final på nytt. Vad som hände under den matchen räknas till fotbollshistoriens mest minnesvärda stunder, om än inte av de bästa skäl. Alla visste att matchen var den sista i Zidanes karriär. Den gick till övertid. I den hundrationde minuten drar Italiens Marco Materazzi i Zidanes tröja, varpå en butter Zidane säger åt honom att han kan få Zidanes tröja om han vill, men att han väl kan vänta tills matchen är över. Marco blir inte svaret skyldig:
– Jag skulle hellre vilja ha din hora till syster.
Zidane tycks först ta förolämpningen med ro och gå från platsen. Sedan vänder han sig om, skallar Materazzi så hårt i bröstbenet att italienaren faller ihop i en liten hög, och lämnar planen utan att vänta på det röda kort han vet är på väg. Vi är många som minns den ikoniska bilden av hur Zidane lämnar fotbollen för gott, på väg mot omklädningsrummet rakt förbi den plats där VM-pokalen står och väntar på vinnaren. Det blev Italien, på straffar. 5-3. Hur reagerade hemlandet? En snabb statistisk undersökning omedelbart efter matchen gjorde gällande att 61% av de tillfrågade redan hade förlåtit honom. Hemma på Place de la Concorde väntade en folksamling på hundratusentals fransmän, alla ropande Zizou! Zizou!, och ingen mindre än president Jacques Chirac själv höll hyllningstal till hans ära.

Zinedine Zidane klev upp i tränarrollen hos Real Madrid i januari i år. Det blev 5-0 i debuten mot Deportivo la Coruna, och man är klara för UEFA-cupen. En vinnarskalle, helt enkelt.

SKRIVEN AV
Niklas Natt och Dag
Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *