Trotjänaren: Hörselskydden

Förlåt, vad sa du? Gör dig lomhörd med flit innan bullret hinner – DMH sjunger hörselskyddens och öronpropparnas lov.
Trotjänaren: Hörselskydden

Utan hörselskydd hade jag varit döv, sa den gifte mannen ångerfullt. Även inom hantverkaryrket är dessa små tingestar en vital del av vardagen. Idag är vi vana vid små gulfärgade proppar som knådas lätt mellan tumme och pekfinger innan de varsamt trycks in i hörselgången och låts expandera medan världens buller sakta tonas ner till behagliga nivåer. Deras historia är både lång och dramatisk, i alla fall om man har rimliga krav på det sistnämnda.

Håll snattran, sirener
Öronproppen är historiskt belagt sedan mycket länge, detta i och med en celeber litterär källa. I sin skildring av krigsveteranen Odysseus snåriga hemresa från Troja beskriver skalden Homeros hur sällskapet tvingades passera ett antal skär bebodda av sirener, till synes undersköna kvinnor vars vackra sång lockade till sig alla inom hörhåll, varpå de illistiga varelserna bytte skepnad till sin sanna form och smaskade i sig de olyckliga besökarna med en frenesi som en fredagsfirande mellanchef över en skål grillchips. Spåkvinnan Circe hade dock golat ner sirenerna för Odysseus på förhand, och rekommenderat att denne formgav proppar av bivax att sätta i manskapets öron, och på så vis kunna navigera i fred. Sagt och gjort. Historien förtäljer föga om den humanitära katastrof i termer av hungersnöd som mycket väl kan ha uppstått bland de stackars sirenerna till följd av detta, säkert med mycket lidande som följd, men så är det: Historien skrivs av vinnarna.

Silikonfixeringen inleds
Bivax och andra improviserade naturmaterial kom att förbli normen för den som ville proppa öronen i tusentals år framöver. Nästa stora landvinning lät vänta på sig fram till det tidiga 1900-talet, och det var tyskarna – kanske med misstanken om att landet ämnade ställa till med en hel del buller under de kommande femtio åren – som ledde utvecklingen. Företaget hette Ohropax. Först på 60-talet frångick man materialet vax, och började istället snegla på silikon. Redan decenniet därpå utvecklade amerikanerna vad som skulle komma att bli normen för högklassiga öronproppar framledes: En sorts minnesskum med stor förmåga att absorbera energi, och som passande nog fick namnet EAR, Energy Absorption Resin. Sedan dess har billigare alternativ i polyuretan tagit marknaden med storm.

Krigsförklaring
Öronpropparna kom att få konkurrens redan från slutet av 1800-talet, då en brådmogen femtonåring vid namn Chester Greenwood uppfann den första öronmuffen, ur vilken hörselkåporna föddes. Chester hade kommit mösslös till en skridskobana i hemstaten Maine, träffades av snilleblixten och sprang hem till sin farmor, vars tjänster som sömmerska togs i anspråk. Bitar av päls syddes fast på textillappar, och fogades samman med ståltråd formad efter det egna huvudet. Chesters uppfinning skulle komma att sysselsätta honom under resten av livet. Som i princip alla stora teknologiska landvinningar var det världskrigen som såg till att hörselskydden utvecklades: Soldater som återvände från det första världskriget tenderade att vara aningen lomhörda, och när hörselskyddsmakarna fick en oväntad chans att göra bättre ifrån sig blott decennier senare storsatsade de, och inte utan framgång. Tack vare deras insats behöver vi idag inte välja mellan öronproppar och hörselskydd, då det självklara valet sedan många år nämligen är öronproppar och hörselskydd.

SKRIVEN AV
Niklas Natt och Dag
Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *