Hoa-Hoa

En av svensk kraftsports tyngsta och roligaste namn blev synonym med sitt stridsvrål: Vi minns Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren (inte för att han är död eller något, han bor på Söder och driver krog) från SM-gulden till tv-succén.
Hoa-Hoa

Lennart Dahlgren är kanske inte ett namn som ringer några större klockor? Nej. Bara de som är sökbara via hitta.se uppgår till 33 stycken. Hoa-Hoa, däremot, finns det bara en av. Smeknamnet myntades 1973, och allting var en japansk andningstekniks fel. Så länge någon kunde minnas hade Hoa-Hoa alltid varit mycket verbal i samband med sin tyngdlyftning. Hans personliga ceremoni för att närma sig skivstången var utdragen och noggrann, och innefattade en hel del vrål och utrop, varvade med diverse stamp i marken, ryck i dräkten och andra adrenalingenererande övningar, avslutade med ett snabbt sniff ur en framhållen ammoniakburk. Faktum är att hans uppträdanden snabbt blev välkända och lika uppskattade av publiken som kritiserade av arrangörerna. Hoa-Hoas illröda krullfrisyr gjorde honom inte mindre lätt att lägga märke till, och trots koncentrationen bommade han sällan att showa för åskådarna. Exempelvis var han den ende lyftaren som inte bara pudrade händerna med magnesium för förbättrat grepp, utan också applicerade lite grann i vardera armhålan för säkerhets skull.

Under just denna tävling blev utropet för dagen ”hoa!”, repeterat flera gånger i snabb följd. Omdöpningen var därmed ett faktum, och mot sina protester blev Lennart Dahlgren både svensk mästare för första gången, och Hoa-Hoa med hela svenska folket. Hans försök att släta över det hela genom att fortsättningsvis använda andra utrop än just ”hoa!” blev verkningslösa.

Lennart Dahlgren började lyfta skrot som trettonåring, inom ramarna för Stockholms Atletklubb på St Eriksgatan, en klubb som han förblev lojal hela karriären, och trots höga anbud från andra fortsatte att betala medlemsavgift för. Det blev snart tydliga att Lennart hade vad som krävdes för att gå långt inom tyngdlyftning, inklusive en vinnarskalle av bibliska proportioner. Som tjugoettåring tog han sitt första SM-guld – både i junior- och seniorklassen. Samma år fick han sin första längre avstängning: Två månader. Detta efter att ha förpassat ett sönderslaget hotellbord genom fönstret på femte våningen i samband med en tävling i Stavanger, enligt Hoa-Hoa själv en vänskaplig åtgärd för att undanröja bevisen efter att några lagkamrater festat till det lite. Det blev början på ett förhållande till förbundet som aldrig någonsin skulle kunna ha beskrivits som avspänt. Hoa-Hoa var ingen konformist. Som tur är lyfte han så tungt att det fanns gränser för hur hårt han kunde ifrågasättas. Upptågen avlöste varandra: Under en tävling i England 1975 satt Hoa-Hoa på läktaren som turist, dit han åkt för att vila upp sig efter sin SM-vinst.  Han såg missnöjt det svenska laget vackla. Efter några öl bestämde han sig för att göra sin nationella plikt, kilade ner till omklädningsrummet och fick låna en dräkt. Han lyfte 182,5 kilo, 2,5 mer än han lyft i SM-finalen. För tidningen Bodys reporter berättade han om det öldopade tävlingsräddningen:
– Det var vingligt, det ska gudarna veta.
Kring denna tid tröttnade Lennarts föräldrar på att ha honom boende hemma, men insåg att det inte gick att få ut honom ur lägenheten. De löste det på ett originellt sätt: Genom att köpa en ny lägenhet och själva flytta ut, medan Lennart fick bo kvar.

Hoa-Hoa

T-.V. Totalt deltog Dahlgren hem elva SM-guld. T.H. 1978 deltog Hoa-Hoa i en reklamkampanj för den nyinförda pappaledigheten.

FaktarutaMed tiden fann Hoa-Hoa två likasinnade kumpaner att umgås med: Frank Andersson och Ricky Bruch, näst honom själv två av svensk kraftsports mest skandalomsusade och älskade namn. Legenderna om allt fuffens den udda trion hittade på tillsammans är många. Ett stående skämt var att knöla ihop ölburkar genom att slå dem i pannan, för att sedan lura någon stackars förbipasserande att göra samma trick – med en burk som sedan visade sig vara full och därmed okrossbar, vilket resulterade i cirkelformade bulor i pannan. Hoa-Hoa utnyttjade också den spänst han tillägnat sig under år av träning för att reducera barnotorna: Han slog gärna vad om att han kunde hoppa jämfota upp på bardisken, en prestation de flesta inte trodde honom om, 172 centimeter lång och kring hundra kilo tung som han var. Själv hade han avslutat träningarna med plinthopp i åratal, och hade inga som helst problem att skutta upp.

Det blev totalt elva SM-tecken. Där kunde sagan om sportens genom tiderna främste showman ha förpassats ut i det okända, men historien ville annorlunda. Det var delvis Ingvar Oldsbergs förtjänst. Oldsberg hade blivit välbekant med Hoa-Hoa under sina år som sportjournalist, och de brukade fördriva tiden med frågesport under långa resor. Oldsberg visste därmed vad Hoa-Hoa gick för, och när På Spåret skulle lanseras som nytt tv-format lanserade Oldsberg Hoa-Hoa som tävlande. Det fanns betydande motstånd, eftersom många av hemkanalens dignitärer inte begrep vad en före detta tyngdlyftare skulle ha i dylika sammanhang att göra. Hoa-Hoa motbevisade dem alla. Hans minne var och är exceptionellt, med imponerande allmänbildning som följd. Ett färgglatt ordförråd och modet att använda det fullt ut gjorde honom snabbt till publikfavorit och pålitlig finalist, om än aldrig vinnare.

SKRIVEN AV
Niklas Natt och Dag
Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *