En intressant sak som är värd att notera omedelbart när det kommer till ångvälten är dess numera missvisande namn: I likhet med flesta av dagens anläggningsmaskiner drivs ångvälten inte av ånga, utan av helt andra, mer aktuella drivmedel. Synd, för all del, i synnerhet eftersom forna tiders ångvältar var fordon med stor estetisk verkshöjd, pampigt formgivna och gärna kärleksfullt målade i klara färger som både lockade publik och som varnade mycket långsamma fotgängare för vältens framfart.

Liksom de flesta av dagens moderna maskiner kan ångvältens ursprung spåras tillbaka till industrialiseringen. Lite mer än hälften av 1800-talet hade gått, utvecklingen var i fullt språng, och den långsamma utbyggnaden av infrastrukturen blev snabbt ett hinder för kommersen. Fler och bättre vägar behövde byggas, och då dessa skulle användas för både fler och tyngre transporter behövde man försäkra sig om en kompakt vägbana som höll för trycket. Innan motoriseringen av ångvälten förekom andra typer av vältar, dragna av hästar. Den legendariske brittiske uppfinnaren och industrimagnaten Thomas Aveling insåg snabbt att hans egna motordrivna traktorer enkelt kunde modifieras för att skapa en självgående variant, och han skred omedelbart till verket. Aveling var en nitisk herre som testkörde sina maskiner noggrant för att kunna försäkra sig om att de nådde upp till önskvärd prestanda. I firmans hemort Chatham testkörde han så till den milda grad att stadens myndigheter såg sig tvungna att ända i lagstiftningen: Enkom för att kunna garantera allmänhetens säkerhet sänkte man den nyligen införda hastighetsbegränsningen från 16 km/h till 3,2 km/h, och införde även en paragraf om att varje givet fordon endast fick köras om det föregicks av en herre till fots med röd flagga som kunde varna allmänheten för den annalkande fartdåren. För uppfinnare av andra fordon kunde dylika dekret ha inneburit slutet. Som tur var för Thomas Aveling ligger ångvältens storhet inte i dess förmåga att uppnå höga hastigheter.

1867 hade man testat prototypen till förnöjelse och kunde lansera världens första kommersiella ångvält. Hon var en skönhet på 30 ton med stor vält fram och två mindre istället för bakhjul. Tolv hästkrafter. Vikt: 30 ton. Succén blev omedelbar med tanke på att maskinen snabbt betalade för sig själv: Det blev som genom ett trollslag möjligt att anlägga vägar dubbelt så fort och till avsevärt lägre pris. Efterfrågan sköt i höjden och exportländerna ställde sig på kö. Aveling kom att behålla en närmast monopolmässig ställning på marknaden i åratal, men fick med tiden lära sig att dras med konkurrenter som plagierade eller rentav förbättrade hans ursprungliga idé.

Att ångvälten fick behålla sitt ursprungliga namn är inte så konstigt som det kan verka. Det tidiga 1900-talets ångvältar visade sig vara hiskeligt hållbara maskiner, som med eller utan regelbunden service tuffade på och jämnade allt framför sig med marken. Faktum är att mängder fortfarande var i drift när tiden blev mogen att lägga om stora delar av det engelska motorvägsnätet under 60- och 70-talen. Äldre än så hann dock inte många av dem bli. Man experimenterade med andra drivmedel, och har i slutändan kommit fram till att det är diesel som gäller.

Det finns många, huvudsakligen i Storbritannien, som än idag högtidlighåller minnet av forna tiders charmigt cirkusvagnsliknande partyångvältar, vars blotta utseende liksom annonserar att ett vägbygge inte bara är ett nödvändigt ont, utan tvärtom en sorts samhällelig triumf, en begivenhet värd att fira för hela grannskapet. Den bemärkte maskinentusiasten Fred Dibnah har gjort mycket för att popularisera renovering och användning av klassiska ångvältar, främst genom att fräscha upp och exponera en Aveling & Porter-pjäs från 1912, kärleksfullt döpt först till Allison, senare till Betsy (detta med anledning av att Fred först namngivit maskinen efter sin hustru, från vilken han senare skilde sig). Idag finns en liten subkultur som fokuserar på renovering av vintagevältar, och som gärna klär upp sig i tidsenliga vägarbetarkläder vid mässor och dylikt.

Avslutningsvis kan nämnas att populärkulturen haft en kärlek till ångvälten inte olik den man hyst till motorsågen. Tanken på att använda en vält som dödligt tillhygge har förekommit i åratal. Prominenta exempel där fiktiva personer mött sitt öde under en ångvält förekommer bland annat i Dödligt Vapen-filmerna, i Roger Rabbit, i Den Nakna Pistolen, i Austin Powers: International Man of Mystery samt som en vital del av karaktären Dio Brandos dödliga teknik Za Warudo i det kultförklarade arkadspelet JoJo’s Bizarre Adventure, i vilket Dio först stoppar tiden, därpå kastar ett stort antal knivar på sin frusna motståndare