Eric Cantonas hela karriär inom fotboll kan beskrivas som en ständig kamp mellan två ungefär likvärdiga krafter: Hans enorma talang och hans fruktansvärda humör. För varje anekdot om ett fantastiskt mål finns en om hur han hamnat i slagsmål men någon stackars med- eller motspelare, ofta mycket mer underhållande än den förstnämnda. I början av 90-talet såg det ut som om humöret skulle segra över talangen. 1991 tillkännagav Cantona att han tänkte sluta med fotboll. Bara en lobbyingkampanj iscensatt av Michel Platini och Cantonas egen psykolog kunde förmå honom att återvända till fotbollsplanen, och om han inte hade gjort det hade ingen av oss mints honom idag.

Att den unge Eric Cantona var en lysande fotbollsspelare stod klart från första stund. Han var en naturlig forward, men med en enorm fysisk närvaro som lämnade glidtacklande spelare kvar i gräset medan de gned sina arma skenben. Han tvekade inte heller att på backlinjers manér ge sig på sina motspelare när tillfälle gavs, och hade denna ventil varit nog för att neutralisera hans aggressionsproblem hade hans karriär förmodligen varit enklare, men så blev inte fallet. Den första allvarliga incidenten i karriären antecknades anno 1987, då en fly förbannad Cantona, då 21 år fyllda, klippte till målvakten Bruno Martini hårt nog att ge honom en blåtira. Värt att nämna är att Martini vaktade kassen för Cantonas eget lag. Böter och disciplinära åtgärder följde, enligt ett mönster som skulle visa sig vara lika avskräckande för Cantona som vatten på en gås.

Det faktum att Cantona konsekvent levererade fotboll i världsklass underlättade för tränare och lagkamrater att stå ut med honom, men han flyttade ständigt fram gränserna för det acceptabla, och lyckades bli petad från franska landslaget efter att ha kallat förbundskaptenen Henri Michel för ”en skithög”, givetvis i direktsänd tv. Bara månader senare lyckades han slutligen bli sparkad av Marseille, efter att ha gått bärsärk när han fått beskedet om att han skulle bli utbytt: Han sparkade bollen upp på läktaren och kastade sin svettiga tröja i ansiktet på tränaren på väg mot omklädningsrummet. Detta i en resultatmässigt helt irrelevant vänskapsmatch mot Torpedo Moskva. Marseilles ägare svor en dyr ed om att Cantona spelat sin sista match för laget. Man löste temporärt situationen med några längre utlåningar. Ingen av dem blev speciellt lyckad. I Montpellier lämnade lagkamraterna in en namninsamling där man krävde att Cantona sparkades efter att han gått till attack mot mittfältaren Jean-Claude Lemoult med sina egna fotbollsskor som tillhygge. Samtidigt gjorde hans storspel att klubben kunde vinna franska cupen. På lån till Nîmes gav han en domare omedelbar feedback genom att slänga bollen på vederbörande, marschera av planen utan att bry sig om att vänta på det röda kortet, och omedelbart därefter gå till attack mot en i sammanhanget helt oskyldig motspelare som hade oturen att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Inför disciplinnämnden bemötte Cantona beskedet om en månads avstängning genom att personligen gå fram till var och en av ledamöterna, ställa sig näsa mot näsa och väsa ”idiot”. Resultatet blev inte helt oväntat en drastisk förlängning av avstängningen, och Cantona kom till slut fram till samma slutsats som alla andra: Han var körd inom fransk fotboll. Året var 1991, och han bestämde sig för att avsluta karriären.

Det fanns fortfarande en handfull välvilliga människor som förmådde att se förbi Cantonas personliga bekymmer och fortfarande skymta en begåvad fotbollsspelare. De som ville hans bästa kom överens om en plan, och påbörjade en övertalningskampanj om att försöka få honom över på andra sidan engelska kanalen, där han var ett oskrivet kort och kunde börja om från noll. Även om Cantona själv lät sig övertygas blev det inte lätt att hitta rätt lag. Hans rykte var dåligt. Liverpool tackade nej, och det blev i slutändan i Leeds som Cantona debuterade på brittiskt gräs. Laget vann ligan den säsongen, och det var ingen hemlighet att det inte kunde hänt utan Cantona, som dessutom chockerade genom att hålla sig någorlunda i skinnet säsongen ut. Samtidigt, på andra håll, hade en viss Alex Ferguson påbörjat sitt bygge av det Manchester United som han ville förvandla till Premier Leagues största vinstmaskin. Efter att ha förlorad budgivningen på tre andra forwards föll valet på Eric Cantona.

Cantona kom till United i mitten av en knackig säsong. Laget var otursförföljt och tycktes inte kunna göra mål. Nyköpte Dion Dublin, tänkt att lösa problemet, hade lyckats bryta benet strax efter att han kostat klubben en miljon pund. Efter Cantonas debut förlorade man bara två matcher den säsongen, och Manchester United vann ligan för första gången på ett kvarts sekel. Strax därefter tog man hem även FA-cupen. Med Cantona i spetsen blev Man U oslagbara, och vann ligan även åter därpå.

Cantona älskades av hemmapubliken lika villkorslöst som han hatades av bortaklackarna. Detta kom att leda till en incident som, trots fyra vunna Premier League-titlar på fem år, kom att bli hans karriärs mest kända. Efter att Cantona visats det röda kortet under en match mot Crystal Palace gjorde sig den tidigare dömde rånaren Matthew Simmons mödan att springa nedför hela trappan mot spelaringången enkom för att ropa orden ”go back to France, you french motherfucker” åt den förbipasserande Cantona. Det skulle han inte ha gjort. Cantona delade illa kvickt ut vad media kom att beskriva som en kung fu-spark mot Simmons, och följde upp med en serie knytnävsslag. Skandalen var ett faktum. Åtta månaders avstängning följde, och det hela blev en polisiär affär som slutade med ett två veckor långt fängelsestraff som omvandlades till samhällstjänst. Cantona mötte under efterspelet ett uppbåd av journalister i en för ändamålen arrangerad presskonferens. Mycket lugnt och behärskat framförde han sitt budskap innan han reste sig och lämnade rummet:
– När måsar följer efter en fiskebåt är det för att de tror att man kommer kasta sardiner över relingen.