Du som följde de svenska OS-deltagarnas framfart i Paris i somras kanske känner igen plåtslagaren Rickard Levin Andersson, som var hjärtskärande nära medalj i skyttesporten olympisk trap? Vi träffade upp Rickard på jobbet i Älvängen utanför Göteborg för att prata yrkesliv, tävlingsmentalitet och framtidsplaner. Och såklart, skjuta ett gäng lerduvor.

Chateauroux, 27 mil söder om Paris, den 30 juli, 2024. Rickard Levin Andersson från Skepplanda utanför Göteborg har i sin OS-debut tagit sig till final i lerduveskytte-diciplinen olympisk trap. Som delad ledare dessutom, efter att ha träffat 123/125 duvor i kvalet. Personbästa på en internationell tävling. 

I finalen, där tempot är högre och de åtta deltagarna elimineras en efter en, fortsätter Rickard på den inslagna vägen. Första missen kommer först på den 14:e duvan, och med fem duvor kvar är Rickard på medaljplats med två duvor ”till godo” på fjärdeplacerade Brol Cardenas från Guatemala. 

Sedan händer någonting. Rickard missar de följande tre duvorna, och slutar på en fjärdeplats. 

”Kollapsen som kostade en OS-medalj”, är rubriken när DN sammanfattar tävlingen samma dag. 

Drygt en månad har passerat sedan OS-äventyret, då DMH besöker Rickard på plåtslageriet POGAB i Älvängen, en halvtimmes bilväg från Göteborg, Rickards arbetsplats sedan början av 2010-talet. 

Att kombinera jobb och familjeliv med barn i skolåldern är en utmaning i sig för de flesta. Så någonstans undrar man hur Rickard får livspusslet att gå ihop, med en elitsatsning inom skyttesport med i ekvationen. 

En förutsättning är att de fysiska avstånden är små. Bara 10 minuter från verkstaden ligger hemmet. Ytterligare 20 min bort, Skepplanda Skjutbana.

POGAB är ett traditionellt plåtslageri som utför de flesta typer av plåtrelaterade arbeten, både för privatkunder och större byggen. ”Från tröskelbleck på sommarstugor till kyrktuppar”, som Rickard själv uttrycker det. Vid DMH:s besök tillverkas bland annat fönsterbleck samt plåtdetaljer till närliggande Starrkärs kyrkas torn i verkstaden. 

Under tävlingssäsongen, som för svenska skyttar varar någonstans från april till september, jobbar Rickard ungefär 60 procent – vilket främst möjliggörs genom att SOK, Sveriges Olympiska Kommitté, skjuter till en betydande del av den förlorade arbetsinkomsten. 

För att underlätta skytteträningen jobbar Rickard också, sedan en tid tillbaka, uteslutande i verkstaden i Älvängen, istället för att som tidigare dela sin tid mellan verkstaden och olika byggarbetsplatser.

Att Rickard hamnade inom plåtslageri var dock mer en tillfällighet, snarare än resultatet av ett brinnande intresse för yrket. 

– Jag var sugen på att börja tjäna egna pengar, helt enkelt, och just då var hantverksjobben heta, säger Rickard. Innan gymnasiet visste jag inte ens att yrket plåtslagare existerade. Fönsterbleck var väl något som man köpte för träaffären, tänkte jag. Men jag fick testa yrket på ett öppet hus som skolan anordnade, och på den vägen är det. 

Efter en kortare fotosession på verkstaden svänger vi förbi Rickards hus och hämtar den utrustning som behövs för ett träningspass på skytteklubben: vapen, ammunition, hörselskydd, keps, väst med svenska landslagets logga samt skjutglasögon anpassade för rådande ljusförhållanden. 

Sedan drygt ett år tillbaka är Rickards ”weapon of choice” en High Tech 3 från italienska vapentillverkaren Perazzi, ett namn som för hagelskyttar har samma ikoniska klang som Ferrari eller Aston Martin för bilentusiaster. Pris: en bra bit över 200 000 kronor i grundutförandet. 

Även om det naturligtvis finns betydligt billigare alternativ för nybörjaren, så är det inte helt gratis att skjuta trap. Som exempel kostar ammunitionen 4–5 kr/styck, och duvorna drygt 1 kr/styck.  

Väl innanför den låsta bommen till Skepplanda Skjutbana, som för övrigt är en av få anläggningar som kan skryta med två stycken kompletta trap-banor, går Rickard, som så många gånger förut, igenom rutinerna inför det stundande träningspasset. Och dessa börjar med kaffe. Svart såklart.

Medan kaffebryggaren står på hinner vi med lite fakta om sporten som sådan. 

Skyttediciplinen Olympic trap, också känd som ”International Trap” och ”Bunker”, är en av OS-programmets mest anrika grenar, och har varit en del av spelen sedan 1900. 

En trapbana har fem skjutstationer placerade 15 meter bakom 15 kastmaskiner. Duvorna ”aktiveras” av skytten genom ett läte, som fångas upp av en mikrofon framför skytten, varefter duvorna kastas ut enligt ett slumpmässigt program, med varierande höjd, vinkel och hastighet. 

Tävlingsformatet är normalt en grundomgång bestående av 125 duvor som skjuts i serier om 25 duvor, följt av en final där de åtta bästa skyttarna gör upp om segern via särskjutning. Till skillnad från grundomgången har skyttarna också bara ett skott per duva i finalen. 

Skjutit lerduvor har Rickard gjort i två decennier, sedan 12 års ålder, mer specifikt. Utöver framgångarna i OS inkluderar meritlistan flera SM-guld, både i lag och individuellt, samt internationella medaljer i form av EM-silver (2022) och brons på Europeiska spelen (2023).

Under säsong är Rickard på skjutbanan runt tre gånger i veckan, och då vanligtvis fyra, fem timmar åt gången.

– Alldeles för lite, säger Rickard och skrattar. Åtminstone om man jämför med världstoppen. De bästa skyttarna skjuter runt 25 000-30 000 skott per år. Under hela säsongen fram till OS sköt jag 7 000 skott. 

Efter att Rickard gjort processen kort med två, tre dussin duvor är det dags för undertecknad att prova Perazzi-klenoden. Resultatet? Låt oss nöja oss med att säga att det lämnade en del att önska, och att Rickard inte var helt imponerad av det tekniska utförandet. Men kul var det, och någonstans ska man ju börja. 

Efter två, tre timmar är träningspasset över. Dags för lite frågor – en del av ”jobbet” som Rickard i allt högre utsträckning fått vänja sig vid på senare tid, särskilt efter framgångarna i OS. 

– Den mentala biten, skulle jag säga. Att orka koncentrera sig. Du behöver varken vara stor och stark eller vara någon maratonlöpare, även om sporten förutsätter grundkondition. Alla som kommer till banan kan träffa en lerduva, men att träffa 125 stycken under press, det är en helt annan sak. I skytte kan du aldrig ”köra på hårdare” om det inte funkar. Det går liksom inte att ”kämpa sig in i matchen”. 

– Inte i Sverige. Här är sporten alltjämt ganska liten. Just för trap skulle jag säga att det finns ett halvdussin banor runt om i landet, och att sporten har ett 50-tal aktiva, som är med på tävlingar och så. Men utomlands finns det en hel del som lever på sporten, även om de inte heller är några mångmiljonärer. Många har lön från staten, men tränar och tävlar på heltid. Italien är ett av länderna där sporten är som störst. 

Dags för en fråga som Rickard fått besvara åtskilliga gånger de senaste veckorna: Vad hände egentligen i den där dramatiska OS-finalen? 

Vad tänker du när du ser tillbaka på OS-finalen idag? 

– Det är ju rätt sjukt ändå. Jag menar, jag gick ju till final i OS, och där fanns det egentligen inget att förlora. Det var bara att köra. Jag tror aldrig jag varit så fokuserad innan en final. Att det sedan vart flera bom i rad, det är ändå inte så ovanligt i finaler, då man bara har ett skott och tempot hela tiden dras upp. Det händer de flesta. Sen är det såklart trist att det hände på OS.

Hur var själva upplevelsen, att vara på plats under OS? 

– Själva anläggningen på plats var jäkligt fin, med läktare och allting, och ett par tusen i publiken under tävlingarna. Det är inget vi trap-skyttar är vana med. Sedan hade förbundet bestämt sig för att försöka göra allting så likt som det brukar vara på tävlingar. Vi valde till exempel att inte bo i OS-byn i Chateauroux, utan på ett eget hotell. Sedan var det såklart lite synd att skyttet var beläget 27 mil från Paris. Men efter att vi tävlat klart så åkte jag faktiskt upp och bodde i den ”vanliga” OS-byn i Paris en natt, och hann också se de svenska handbollstjejernas match mot Sydkorea innan det var dags att åka hem. Jag hade gärna stannat längre.

Var du med på den spektakulära invigningen? 

– Nej, av den anledningen att vi skyttar i princip var först ut när OS-tävlingarna drog igång. Plus att vi hade nästan en hel dagsresa ned till Chateauroux. Det finns ju regler kring det där, att tävlar du inom visst antal timmar, så skippar man invigningen. 

Hur ser framtidsplanerna ut? 

– Just nu [början av september] är säsongen i princip över, så nu väntar lite planeringsmöten med förbundet om hur nästa säsong ska läggas upp. En del av arbetet är också att ordna sponsorer inför kommande säsong. Förhoppningsvis så kommer jag också iväg någonstans under vintern. Att träna hemma i januari är ju inte jättekul.