Ända sedan evolutionen med möda och stort besvär förvandlade en grupp osedvanligt begåvade apor till människor blev det tydligt att en blunder gjorts: Avsaknaden av värmande päls gjorde oss överlevnadsodugliga. Vi klarade inte av klimatet på egen hand. Som kompensation rymde våra långa skallar tillräckligt med hjärnsubstans för att kringgå problemet på diverse innovativa sätt, varav ett av de tongivande blev att döda andra levande varelser som uppenbarligen inte behövde någon hjälp att hålla sig varma, skala av deras yttre lager och bära det utanpå den egna huden. Kläderna var uppfunna. Men vi var inte nöjda där, ty det är varken snyggt, skönt eller praktiskt att bära päls dygnet runt. Bäst vore om man kunde genomföra hela det lyckade klädprojektet i större skala. Detta innebar isolerade boningar, och jakten på optimala isoleringsmaterial är någonting som sysselsatt människan i millennier.

”Torkad dynga visade sig ha fina isoleringsegenskaper, sågspån eller träflis likaså”

I vår allra tidigaste historia kan man identifiera två tydliga trender: Jord och djurhudar. Jordkulor och boningar av eller under jord har den stora fördelen att jord, tack vare sin höga densitet, borgar för långsamma temperaturförändringar. Med väggar av packad jord höll man sig varm om vintern och sval om sommaren. Djurhudarna kunde man sy ihop till tält – i grund och botten ingen större innovation; det handlar ju bara om väldigt stora kläder – och hade den fördelen att hela strukturen relativt enkelt kunde monteras ner och förflyttas till andra platser när neandertalarna nästgårds blivit upprörda över någonting och börjar skramla med benklubborna.

I takt med att våra kulturer utvecklades började isolering att separeras från andra byggnadsmaterial. Både hus av sten och av trä behövde tätas ytterligare för att hålla tätt, och en mängd olika saker har bakats in i väggar genom århundradena: Kork användes redan av de gamla romarna, torkad dynga visade sig ha fina isoleringsegenskaper, sågspån eller träflis likaså. Vass, halm och gräs är alla material som innehåller naturliga luftspalter och som i alla tider varit känd som en utmärkt form av isolering – så bra att den följt med oss ända in i den moderna eran, där våra svenska innovatörer Theodor Dieden och Torsten Mosesson lanserade pressade halmplattor som en finfin isolering under namnet Stramit, i allra högsta grad aktuella än idag tack vare landvinningar inom flamhämmande medel.

”Fiberartade kristalliserade silikater, idag kända som asbest.”

Under 1800-talets senare hälft hittade man ett material som isolerade utmärkt, var helt eldsäkert och inte tycktes ha några nackdelar alls: Fiberartade kristalliserade silikater, idag mer kända som asbest. Även om asbestanvändningen tog fart på allvar under den industriella revolutionen har materialet använts mycket länge: asbest är känt sedan 4 000 år tillbaka. Ironiskt nog var farorna med materialet kända på många håll redan i den gamla världen, men hade fallit i glömska när materialet gjorde stor comeback som isolering. Många, många fick lida i onödan, då långvarig inandning av asbest kan leda till många lungsjukdomar, inte minst cancer.

”Fem procent av marknaden består av naturliga material”

Hur ser då den globala marknaden i i-länderna ut idag, efter alla årtusenden av isoleringsexperiment? Med avstamp i en polyteknisk forskningsartikel från decenniets början kan vi avslöja att fem procent av marknaden består av naturliga material. Ullfiber, exempelvis, och annat som premieras av människor som vill leva så miljövänligt som möjligt, inte sällan utan att nämnvärt bry sig om hur många liter diesel som krävs för att forsla de aktuella materialen till den egna hemorten. 40 procent av marknaden innehas av diverse skumplastprodukter, som briljerar med sin enkla applicering. Och vinnaren, mina damer och herrar, är… mineralullen, med 55 procent av marknaden. Vi gratulerar och tackar för många mysiga hemmakvällar medan nordanvinden river i husknutarna.