Trojänaren: Verktygsbältet

I mitten av 60-talet stegar den från Dalarna inflyttade byggnadssnickaren Bengt Fyhr in på en sömnadsbutik på Sankt Eriksplan i Stockholm och köper en läderbit. Hemma i köket på Dalagatan ritar han ut ett bälte med tre fickor, en tumstocksficka och en ögla för hammare på ett papper. En verklig trotjänare är född: verktygsbältet.
Trojänaren: Verktygsbältet

– Jag kom till Stockholm med min verktygslåda när masarna åkte dit i början på 60-talet, säger Bengt på klockrent dalmål till DMH. Mitt första jobb var Åhlens varuhus, ett jättestort bygge med kanske 100 man. Arbetet på den tiden? Ja, en hel del formsättning och grovt snickarjobb med hammare, spik, tumstock och bågsåg. Inte som det är nu med färdiga väggar och element som lyfts på plats med kranar och skruvas ihop med maskiner. 

Bengt Fyhr (vänster) med Henrik Othelius, VD för Fauna som tillverkar Snikki.

Idén till verktygsbältet fick Bengt runt -66, -67 då han jobbade med hyreshus i Täby och hade problem med att bära verktyg och spik.

– Utrustningen var dålig generellt för gubbarna på den tiden, menar Bengt. Hängslena var smala och knep in i axlarna, byxorna skavde på benen. Jag köpte en skinnbit i en affär och gick upp till min lägenhet på Dalagatan och gjorde ett mönster på papper som jag sedan nitade ihop: tre fickor, en tumstocksficka och en ögla för hammare. Nog var det lite att man gruvade sig lite när man gick ut på bygget med bältet första gången. Men efter ett tag började gubbarna fråga: ”Kan du inte göra ett åt mig också?”. Efter det så vart det mer och mer. 

Namnet Snikki var det frun Monica som kom på vid köksbordet. ”Man ville ju ha något som anknöt till skickaryrket, och sedan spetsade vi till det med två stycken k”. 

FRÅN ROM TILL VILDA VÄSTERN

De första kända versionerna av verktygsbältet bars av kvinnliga romerska slavar som vid tiden efter Kristus födelse bar bälten med läderpungar för hygienartiklar och husgeråd. 

Under medeltiden var även en variant kallad Chatelaine populär, ett ornerat bälte med kedjor, fickor och krokar för verktyg, lås, nycklar och skrivblock som bars både av män och kvinnor. Under historien har varianter av verktygsbälten även använts i militära syften och för vapen och krigsutrustning i stort, till exempel när det nya Amerika tog form under 1800-talets senare hälft eller under världskrigen.  

Tillbaka till Bengt, som kort efter sitt Eureka-moment flyttar hem till Dalarna där han parallellt med arbete i skogen tillverkar Snikki-bälten tillsammans med frugan och sina föräldrar som sedan går på postorder. Efter en annons i tidningen Byggnadsarbetaren lägger Elementhus en order på 50 stycken. Bengt skaffar sig en kompanjon, Hans Furn, och flyttar verksamheten, som med tiden kommit att omfatta bostadshusets vind, kök, källare och uthus, till en lokal strax öster om Riksvägen i Rättvik. Nu rullar det på bra för Bengt och Hans. 1988 byggs en ny fastighet för verksamheten och personalstyrkan växer till cirka 30 personer.

– Jag gillar själva företagandet, men bemästrar inte riktigt det här med pappersarbete, säger Bengt. Jag är bättre på produktutveckling, att vara ute på mässor och såna grejer. 

Hur förändrades verktygsbältet, från den prototyp du tillverkade på Dalagatan, under åren?

– Efter hand så började elektriker och plåtslagare att höra av sig och ha egna lösningar för sina grejer, och då fick vi ju göra nya modeller. Och sedan har ju även materialet utvecklats över åren. Det har varit ett väldigt intressant arbete på det sättet.

Hur pass involverad är du i produktionen idag?

– Nu är jag över 70, men eftersom kroppen ändå är okej så brukar jag åka ned och bo hos Henrik [Othelius] och byta lite idéer. Jag kan ju ändå en del, och efter så pass lång tid med en produkt så blir man ju lite skadad. Jag tycker det är kul att det kommer nya modeller och lösningar, men också att de gamla modellerna fortfarande är populära. 

HELA LÅDAN i FICKAN

1990 säljer Bengt företaget till Fristads och startar i samma vända företaget Fauna som även tillverkar väskor. 2002 säljer Fristads tillbaka produktion och produktutveckling till Fauna, men behåller varumärket Snikki i sin portfölj. Och där är vi idag. 

– Fristads äger varumärket Snikki, och vi på Fauna jobbar som något av deras produktutvecklingsavdelning, säger Henrik Othelius, vd för Fauna. Fristads är duktiga på kläder, men vi har ändå jobbat med den här produkten väldigt länge, känner hantverkarna och vad de vill ha.  

Totalt jobbar 18 personer på Fauna i Rättvik, inklusive en prototypsömmerska och en produktdesigner som tidvis jobbar tillsammans med Bengt Fyhr. Merparten av verktygsbältena görs fortfarande i Rättvik, totalt sett runt 6 000–7 000 bälten per år, men viss produktion sker även i Indien. 

Sortimentet idag omfattar originalbälten i skinn för snickare, elektriker, montörer, installatörer och ställningsbyggare. Det är också möjligt att göra sitt eget Ergo-bälte med de materialfickor och verktygshållare man behöver i sitt yrke. Det finns även ett lättviktssortiment med samma modeller. Storsäljaren är fortfarande det klassiska svarta svensktillverkade snickarbältet. 

– Det är ungefär 50/50, de som beställer färdiga bälten och de som plockar ihop sina egna Ergo-bälten, säger Henrik. Ofta är det elektriker som väljer Ergo-bältena, eftersom de som regel behöver ha fler verktyg och tyngre utrustning än till exempel snickare. 

Vilka har varit de viktigaste förändringarna under utvecklingen av verktygsbältet de senaste åren? 

– Funktionerna är i princip de samma. Så som verktygsbältet ser ut idag, så har det sett ut väldigt länge. Det är mer mindre detaljer som successivt har blivit bättre. Den stora nyheten är väl lättviktsortimentet som lanserades 2018. En skillnad är att snickare idag använder skruvdragare mycket mer, och skruv istället för spik. Vi har därför utvecklat en särskild hållare för skruvdragare som du kan sätta på bältet, och även en ny anpassad ficka där du får plats med hela lådan istället för att tömma ut skruv i fickan. Samma ficka kan också användas för ett extra batteri. 

Några radikala förändringar tror Henrik heller inte på i framtiden, däremot en mer hållbar produktion och information till den kommande generationens hantverkare. 

– Vi jobbar mycket med hållbarhet, att byta till material med vissa certifieringar och så vidare, säger Henrik. Jag hoppas också att vi kan få den yngre generationen, de som utbildar sig till snickare och elektriker, att inse vitsen med att använda verktygsbälte. Där är det framför allt ergonomin vi trycker på, men även flexibiliteten. Att du kan ta med de verktyg du behöver istället för att springa fram och tillbaka, och sedan bara kan hänga av dig bältet om du ska till ett nytt jobb, på lunch eller när dagen är över.

SKRIVEN AV
David Liljefors