SM i armbrytning

Sebastian Edoff (vänster) vs Glenn Bengtsson, -85 kg. Foto: David Liljefors.
Armbrytning är en relativt ung sport som kom till Sverige först i början på 80-talet tack vare en av svensk armsports eldsjälar och levande legender, Holger Krekola, som också startade Svenska Armsportförbundet 1987.
Att bryta arm handlar självklart om styrka, men att spöa dina kompisar på krogen eller gymmet är en helt annan sak än att möta en teknisk skicklig professionell armbrytare.
– På en tävling jag var på dök det upp några strongman-killar, de hade ingen chans mot de rutinerade armbrytarna … Jag kan lova att den största killen du kan peka ut på gymmet inte skulle slå Sveriges bästa 65 kg-tjej, säger till exempel Magnus Westberg från Team Stockholm Armwrestling.
Reglerna i korthet: Innan start ska axlarna vara parallella med bordet, händerna ska vara i mitten på bordet och handlederna ska vara raka. När starten har gått är det tillåtet att böja handlederna, vrida axlarna och dra bäst man vill så länge man inte lyfter armbågarna från bordet. Bedömer domaren att du gjort något fel så får du en foul. Vid två stycken foul förlorar du matchen.

Dubbla svenska mästarinnan Elina Persson (vänster) vs Amanda Kristensson, -55 kg. Foto: Ulf Kaunitz Viltfoto.
Klasserna i SM är -50 till +90 kg för damer och -55 till +110 kg för herrar, där ettan och tvåan i varje klass blir kvalificerade till EM och VM. Det tävlas i både höger och vänster arm, enligt ett ”alla möter alla”-system där förlorarna från den första matchen fortfarande har möjlighet att ta sig till final.
– Egentligen finns det inte ”ett sätt” att bryta arm på, det finns nästan lika många unika tekniker som armbrytare, säger Torbjörn Andersson från Skåne Armsport som tränat armbrytning i 25 år och varit en av de drivande krafterna bakom SM-arrangemanget. Torbjörn plockade även hem silvret i -75 kg klassen (höger arm) efter en rafflade final mot klubbkamraten Freddy Gunnarsson. Grundregeln är att du vill använda så mycket muskler i kroppen som möjligt. En nybörjare trycker ofta bara med armen, eller när man lärt sig lite mer om tekniken, drar med ryggen eller jobbar i sidan. En professionell brytare gör alla dessa rörelser samtidigt, i ett svep. Det gör att du får en helt annan explosivitet och kraft i dina rörelser. Du bryter till och med med benen i en match.
Är det vanligare att man litar till sina styrkor, eller att man försöker utnyttja motståndarens svagheter, lite som att spela på motståndarens backhand i tennis?
– Ibland kan det vara smartare att gå på motståndarens svagheter, om du inte vet att din ”forehand” är så pass mycket bättre än din motståndares att det inte spelar någon roll. Är du till exempel starkare än din motståndare i handen så kan du ofta styra hela matchen, och motståndaren får lite acceptera de lägen han hamnar i. En viss teknik kan också vara ett överraskningsmoment. Vi har till exempel en kille från klubben som bryter i min viktklass som har utvecklat en väldigt speciell och explosiv stil där han ”slår in axeln” och nästan går framåt när han bryter. När han väl kommer in i sina ”lägen” är det många, även i högre viktklasser, som har stora problem att hantera det.
”IN OCH KÖTTA”
På plats i Helsingborg är stämningen på topp och tempot högt. Matcherna är ofta över på ett par sekunder och det är tydligt att ingen tänkt lämna någonting kvar i omklädningsrummet. Trots detta är stämningen, med några få undantag när adrenalinet rinner över, väldigt familjär – och kombattanterna kramar ofta om varandra efter matcherna.
– Visst finns det som i alla idrotter tjuvknep, säger Torbjörn. Det kan vara riktigt frustrerade när du är mitt uppe i kampen och någon till exempel lyfter armbågen eller hamnar utanför plattan utan att domaren ser det. Vissa brytare är också bra på att få det att se ut som att greppet släpper, och du kan känna att de ”flyr” matchen, till exempel för att de vill att domaren ska använda remmar. Med en rem sitter du fast, och det är mycket svårare att använda handstyrka. Det blir mer en styrkebrytning där allt blir mycket mer ”kompakt” och det är svårare att göra explosiva förändringar. Det är mer rakt på, och ”in och kötta” som gäller.

Torbjörn Andersson (vänster) vs Freddy Gunnarsson, -75 kg. Foto: Ulf Kaunitz Viltfoto.
Finns det några pengar inom armbrytning?
– Förr fanns det ingenting alls, säger Torbjörn. På senare år har det ändå blivit en del på proffstävlingar i till exempel i USA och Polen, även om det inte är några astronomiska summor. Vi hade faktiskt en kille från klubben som vann en proffstävling i USA. Jag tror prispengarna där var omkring 10 000 dollar. Men tänker man resan dit, uppehälle och så vidare, så blir det ju inte så mycket kvar ändå.
Dubbla SM-guld
De mest framgångsrika svenska armbrytarna idag hittar vi på damsidan, med profiler som den regerande världsmästaren Malin Kleinsmith och tidigare världsmästaren Fia Reisek, som för övrigt är kusin till den niofaldiga världsmästare Heidi Andersson, känd från dokumentären Armbryterskan från Ensamheten (2004).
En av SM-tävlingarnas dubbla vinnare (höger och vänster arm i -55 kg klassen) är 28-åriga Elina Persson från hemmaklubben Skåne Armsport. Elina, som började med armbrytning 2005 har ett EM-brons och ett VM-brons, plus ”några SM-guld” på meritlistan. Bäst har det gått med vänsterarmen, även om Elina egentligen är högerhänt.
– Jag skulle säga att jag är väldigt explosiv och teknisk, och att jag är duktig på att gå från 0 till 100 procent snabbt och hårt påslag, säger Elina om sina styrkor som armbrytare. Det handlar om att vara så komplett som möjligt i sin styrka, explosivitet och teknik. Saknar du till exempel explosivitet måste du vara mycket starkare för att ”få stopp” på motståndaren. Just på damsidan finns det väldigt många explosiva tävlande. Det är sällan det blir långa matcher.
Vilka motståndare är svårast att möta?
– För mig är det tjejerna som man vet om är lite starkare än en själv, när man redan i greppet känner att de har en riktigt stark handled till exempel.
I en viktklass som -55 kg, bantar man ned sig inför tävlingar på samma sätt som boxare och brottare?
– Vissa väljer att deffa ned sig, absolut. Andra väljer att inte göra det, utan ligger även utanför tävlingarna på en vikt runt 54–55 kg. Tittar du exempel på -50 kg klassen i internationella mästerskap, så väger de flesta tjejerna där normalt runt 58–60 kg. Men en så pass tuff bantning är ovanlig i Sverige. Själv har jag inte behövt göra någon större deff den här gången.
Hur ser framtidsplanerna ut?
– Som SM-vinnare har jag ju en landslagsplats, men jag har inte beslutat mig för om jag åker på EM eller VM, eftersom jag har lite problem med mina handleder.
FLER NYHETER
VISA FLER






