Prisad plåtslagare

Möt årets nyblivna Isabellastipendiat, plåtslagaren Mathilda Klinger Danielsson.
Prisad plåtslagare

Som ensam tjej på ett företag med 19 anställda i byggbranschen har hon upplevt tuffa arbetsförhållanden, sexism som kränkande kommentarer – men också många skratt, trevliga kollegor och ett utvecklande yrke. Möt årets nyblivna Isabellastipendiat, plåtslagaren Mathilda Klinger Danielsson.

”Genom att på ett föredömligt och unikt sätt vara representant för sitt yrke som plåtslagare ger Mathilda Klinger Danielsson oss hopp om framtiden. Hon inspirerar inte bara kollegor och kunder utan också nästkommande generation”

Så lät juryns nominering då 2018 års Isabellestipendium delades ut på Hem, villa & bostadsrätt-mässan i Stockholm oktober, 2018.

Isabellestipendiet är på 20 000 kr och delas ut av Rättviseförmedlingen och kreatören/tv-programledaren (Fixa Rummet, Äntligen Hemma och Sommartorpet) Isabelle McAllister i samarbete med aktörer från näringslivet. Stipendiet riktar sig till kvinnor inom byggbranschen som vill utvecklas inom sitt yrke. Målet är också att medverka till diskussion om hur vi i framtiden vill att byggbranschen skulle kunna se ut.

– Det är viktigt att kvinnor i fysiskt tunga arbeten får synas för att förändra hur man pratar om branschen, säger Mathilda då vi träffar upp henne på hennes arbetsplats i skrivande stund, ett tak på Kungsholmen i Stockholm som ska täckas.

 

KALLDUSCHAR

Mathilda har idag fem års erfarenhet som plåtslagare och jobbar idag på sin andra arbetsplats inom yrket – Ahlins plåt AB, ett företag som ”under mer än ett sekel arbetet bland takåsarna i Stockholm” med allt från att renovera kulturbyggnader till vara totalentreprenör vid stora byggprojekt i Storstockholmsområdet.

– När jag var nyanställd på firman gjorde jag mycket mindre enmansjobb där jag åkte runt med bil och gjorde olika saker var och varannan dag, berättar Mathilda. På senare tid har det varit mycket stora täckningar inne i stan. Vi [Ahlins plåt] har haft ramavtal med Fastighetsverket och en del andra relativt stora kunder, vilket ofta innebär större jobb där man är på samma ställe längre perioder. Personligen tycker att kombinationen av jobb är roligast, att vara ensam och jobba efter eget huvud i perioder men också en del av en större arbetsgrupp.

Att det blev just plåtslagaryrket för Mathilda var mer än slump än någonting annat, och allting började med ett ABC-inslag på tv-nyheterna.

 

– Det var något av ett ”wild shot”, säger Mathilda och skrattar. Jag jobbade inom äldrevården efter gymnasiet, men trivdes inte särskilt bra. Det var ett tungt arbete, jag hade ont i ryggen och det var dåligt betalt. När jag såg inslaget om plåtslagaryrket vart jag intresserad med en gång. Jag tycker ju om att vara utomhus, och att göra saker med händerna. Sedan kändes själva miljön lite spännande och exotisk, att vara ute på tak och så. Utöver det visste jag egentligen ingenting om jobbet, och ingen i familjen hade någon erfarenhet av byggbranschen. Men det var en relativt kort utbildning, som ändå gav och en riktig kompetens, helt okej lön och bra möjligheter att få jobb.

 

Hur var sedan att börja jobba i praktiken. Var det som du förväntade dig? 

– Vissa saker med arbetet överträffade mina förväntningar, men det fanns också en del ”kallduschar”. I början fick jag till exempel ofta höra saker som ”Hur tänker du nu?” och ”Vad ologiskt och omständligt du arbetar”. Även om jag kunde de flesta arbetsmomenten så hade jag ingen erfarenhet av hur man bäst lägger upp en arbetsprocess. Som takläggare har du ganska tuffa krav på dig att vara alert och kunna lösa problem på ett logiskt, effektivt och snabbt sätt.

 

Många plåtslagare ”tar slut” långt innan pensionsåldern. Är det egentligen ett så mycket lättare än att jobba inom äldrevården? 

– Plåtslageriet kan vara både blött, kallt och varmt. Men du har också kontroll över hur du arbetar på ett annat sätt, och det finns bra verktyg och hjälpmedel för att göra informerade och ergonomiska rörelser. Men jag har också blivit väldigt hård mot mig själv när det kommer till den biten. Jag är alltid noga med hur jag lyfter, jag ser till att ha de tjockaste knäskydden och jag är hellre överklädd än underklädd när det kommer till arbetskläder för att inte riskerar att jobba med kalla muskler och leder. Jag försöker även äta hälsosamt, hålla energinivån jämn och det händer att jag går och tränar. De sista månaderna har jag känt mig lite öm i kroppen, så ambitionen inför vintern är ett klippkort på någon yogastudio.

 

Hur tänker du kring säkerheten när du jobbar på höga höjder och hala tak?

– Jag är inte längre höjdrädd, längre. Däremot är jag rädd för att halka och falla, vilket är en ganska bra egenskap som plåtslagare. Så jag är väldigt försiktig, kanske till om med lite ”harig” jämfört med många av mina kollegor. Springer inte över taket och tar självklart hänsyn till grundläggande säkerhetsföreskrifter, att man alltid är säkrad eller har fallskydd där det behövs till exempel. Det är helt enkelt inte värt att chansa, särskilt inte vintertid.

 

Har du varit med om någon olycka som plåtslagare?

– Det värsta fallet jag varit med om hände då vi jobbade på ett halvbrant tak där vi fram mot eftermiddagen skulle bära ganska tunga plåtar. Det var ganska bråttom för dagen höll på att ta slut, samtidigt som det började regna och taket blev blött. Jag halkade, ramlade handlöst och klarade mig precis från att slå ansiktet i en pall, men han inte ta emot mig i fallet och fick en lättare hjärnskakning. Vid ett annat tillfälle stod jag lutad mot en bygghiss på utsidan av en husfasad som av någon outgrundlig anledning började att röra på sig, vilket gjorde att jag hamnade i fria luften utanför huset 12–13 meter över marken. I sista stund fick jag tag i ett rör eller något liknanden och kunde dra mig upp igen. Det var nästan ett sånt där tillfälle där livet passerade i revy.

 

Nybliven Stipendiat på Hem, Villa & Bostadsrättsmässan oktober, 2018.

Är det någon del av ditt yrke som du inte tycker om?

– Det jag tänker på mest arbetsförhållanden, snarare än arbetsuppgifter. Jag kan inte säga att jag direkt ser fram mot de kommande vintermånaderna med vatten i skorna och arbetsdagar där man är blöt ända ned till underkläderna varje dag i perioder. Det är ganska tufft. När det kommer till arbetsuppgifter tycker jag om det mesta, även om det kanske är roligare att göra ett arbete där man känner att man utvecklas. Jag känner till exempel att jag skulle vilja bli bättre på saker som att planera och lägga upp en egen taktäckning. Att på egen hand måtta och tillverka en lite mer komplicerad skivtäckning med rännor, ytter- och innerhörn och många skorstenar. Där känner jag att jag inte riktigt att jag har prövat mina vingar fullt ut.

 

Problem med jämställdhet och sexism i byggbranschen är ju inget nytt. Är det något som du råkat ut för på det ställen du jobbat? 

– Det är speciell situation att jobba tillsammans med bara killar. Det blir en viss jargong som jag ofta kan tycka är onödigt hård, och som jag stundtals även upplevt som både fördomsfull och kränkande, med sexistiska anspelningar och så vidare. Men generellt har jag haft väldigt trevliga kollegor.

 

MINIMALISTISKT DRÖMPROJEKT

Parallellt med sitt arbete på Ahlins plåt är Mathilda även ambassadör hos PVF Yrke & Utbildning – ett arbete som innebär att hon regelbundet berättar om plåtslagaryrket på skolor, mässor och arbetsplatser. Det händer också att hon medverkar i kortare reklamfilmer och andra filmprojekt. Syftet är att få fler tjejer att söka sig till yrket.

– Jag tror att det finns jättemånga kvinnor som skulle kunna passa väldigt bra som plåtslagare, säger Mathilda, tjejer som tycker om att jobba med händerna, lösa problem och som har ett estetiskt sinne. Det är jätteviktigt att branschen inte missar dolda förmågor, utan bejakar de kvinnor som väljer hantverksyrken. Ju fler som söker sig till branschen, desto mer kan vi minska de tabun som fortfarande finns kring olika sysselsättningar.

 

Hur tänker du kring framtiden. Starta eget kanske?

– Jag har absolut funderat på att starta eget. Möjligheterna finns ju när man har några års yrkeserfarenhet. Samtidigt har min mamma varit egenföretagare i många år och jag har sett hur fruktansvärt mycket hon jobbat under åren, även då hon varit ensam med mig och min syster. Det har kanske gjort mig lite avskräckt. Plåtslageri är en jättebra bransch att starta företag i, men jag tror kanske inte att jag är rätt person för det.

 

Till sist. Ska du göra något kul för de 20 000 kr du fick från stipendiet?

Pengar brinner inte direkt i fickorna på mig, men en tanke är ett liten startbidrag till ett drömprojekt, att bygga mig ett ”tiny house” [litet, ofta mobilt, hus inspirerat från den minimalistiska tiny house-rörelsen som startade på 1990-talet i USA och tog ny fart efter bankkrisen på 2000-talet då många amerikaner förlorade sina hus och behövde en billig bostad] på en tomt i Sörmland. En annan, möjligtvis mer realistisk idé är att hjälpa min mamma med ett bidrag till en ny bil.

SKRIVEN AV
David Liljefors
WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com