ZLATAN-STATYN, MALMÖ

Bengaler, sprayfärg, plastpåsar, rep, toasitsar och en dekapiterad näsa. Inget har besparats konstnären Peter Lindes 500 kg tunga Zlatan-staty vid Malmö Stadion innan den till slut, mer än bara bildligt, sågades vid fotknölarna och fick forslas bort till den hemlig ort där den i skrivande stund ännu befinner sig. Orsaken till de upprörda känslorna, och statyns sedermera fall är pressmeddelandet från slutet av november 2019 som förkunnade att Zlatan via bolaget AEG Sweden förvärvat 25 procent av Stockholmsklubben Hammarby. Ett stort och oförlåtligt svek menade fansen. Inte minst programledaren och inbitne MFFsupporten Filip Hammar, som dessutom utlovade 50 000 till den som reste en staty av Malmös nyligen avtackade skyttekung Markus Rosenberg intill Zlatans staty. Vad händer nu med statyn? Enligt de senaste ryktena kan Lindes konstverk, tro det eller ej, vara på väg att följa den riktiga Zlatan till Italien och Milano. Borgmästare Giuseppe Sala har redan gått ut med att han mer än gärna ser Milans nygamla striker som staty i staden.

VÅLDET, SKÖVDE

Man skulle ju kunna argumentera att Ivar Johanssons bronsskulptur Våldet, föreställande en soldat med höjd piska framför en hukande naken kvinna, trots allt stått på Hertig Johans torg i Skövde i åtskilliga decennier innan vad som bäst skulle kunna beskrivas som ett #metoo-drev inleddes mot konstverket i början på 2010-talet. ”Kvinnoförnedrande” hävdade riksdagsledamoten Monica Green, ”talibankonst”, dundrade debattören Alexandra Pascalidou medan Skövde kommuns konstchef Ingemar Arnesson menade att verket inte bara borde flyttas, utan rivas. Efter att stormen bedarrat och konstverket fått stå kvar fick belackarna nytt vatten på sina kvarnar sommaren 2019, efter att det framkommit att 400 000 kr av skattebetalarnas pengar lagts på att rengöra konstverket.

MED HANDVÄSKAN SOM VAPEN, ALINGSÅS

Ett av de senaste decenniernas mest ikoniska och prisbelönta bilder är den som pressfotografen Hans Runesson tog av en dam som svingar sin handväska mot en nazist i Nordiska rikspartiets demonstrationståg i Växjö 1985. Nästan 30 år senare använde konstnären Susanna Arwin fotografiet som förbild för att gjuta inte bara en, utan två statyer under namnet ”Med handväskan som vapen”. Inga konstigheter så långt. Kontroversen och den efterföljande landsomfattande debatten kom att handla om huruvida statyn var bejakande våld eller, som konstnären själv hävdade, en hyllade civilkurage. Efter att både Växjö och Varberg tackat nej till ett exemplar av statyerna som donation förbarmade sig till slut Alingsås över en av statyerna sommaren 2018, medan den andra hamnade i en privat villaträdgård i Varberg.

KARL XII STATY, STOCKHOLM

Ett av de vanligaste skälen för att statyer skapar heta känslor har som bekant med politik att göra, och att tiden så att säga hunnit ikapp de porträtterade. Ofta är det ganska ”straight forward”. Statyerna ska bort, som i fallet med den nedrivna Saddam Hussein-statyn på Firdostorget i Bagdad (2003) eller den systematiska utrensningen av Lenin-statyer i Ukraina efter Sovjets kollaps. Andra gånger är det mer knepigt, som när det kommer statyer av gamla sydstatsgeneraler i USA. Eller svenska stormaktstidens kungar vars styre präglats av skoningslöst förtryck och krig. Problemet för Karl XII, som stått staty vid Kungsträdgården i Stockholm 1868 är, utöver ovanstående meriter, att han med tiden även blivit en symbol för extrema och neo-nazistiska organisationer som NRP, SNF och NSR – grupperingar som varje år på kungens dödsdag (30 november) anordnar demonstrationer och marscher till statyn, inte sällan med bråk och oroligheter som följd. 1988 greps till exempel 187 personer vid kravaller i samband med ”firandet”.

WALKING TO BORÅS, BORÅS

En nästan tio meter hög avbildning av sagofiguren Pinocchio på väg över den västgötska slätten, kan det vara någonting? Det tyckte i alla fall kommunfullmäktige i Borås, som tack vare bidrag från näringslivet hostade upp 8,5 miljoner kr för den amerikanske popkonstnären Jim Dines skapelse Walking to Borås – en affär som skulle få lokalbefolkningen att sittstrejka, och bli starten på det som har kallats ”2000-talets största svenska konstbråk” Konstprojektets belackare menade bland annat, utöver då att statyns blotta existens var en skam för bygden, att det offentliga rummet inte respekterats, att miljonerna hade kunnat användas till vård/skola/infrastruktur och att Dines verk var ett uppenbart plagiat av Disneys Pinocchio – en figur som dessutom inte hade någon som helst koppling till Borås. ”Det är bara gamla proggare och andra förvirrade som är emot statyn”, kontrade chefen för Borås Konstmuseum, Hasse Persson.

JAG TÄNKER PÅ MIG SJÄLV, VÄXSJÖ

Att en staty kapas vid fotknölarna för att ”bygdens stora son” köpt in sig i en rivaliserande fotbollsklubb är ett beteende man någonstans ändå kan förstå mekanismerna bakom. Men frågan är vad Marianne Lindberg de Geers två bronskvinnor i Växjö egentligen hade gjort för att förtjäna samma behandling? Efter att statyerna, en överviktig och en anorektisk kvinna som avbildats med konstnärinnans eget ansikte, kommit på plats utanför stadens konsthall dröjde det inte länge innan det kokade i de småländska stugorna. Tre gånger på kort tid utsattes statyerna för så pass omfattande skadegörelse att de fick tas in för reparation, övervakningskameror sattes upp och konsthallen fick dessutom motta anonyma hot. Idag verkar dock växjöborna ha tagit det omaka paret till sina hjärtan, och små meddelanden och klädesplagg har ersatt den bryska behandlingen.