Epoxi

Infästarens bäste vän och bedragarens värste fiende: Ett tvåfaldigt leve för världens bästa tvåkomponentslim!
Epoxi

Under det tidiga 2010-talet klev en amatördykare och före detta fastighetsmäklare vid namn Jay Miscovich fram i amerikansk media och berättade en makalös historia: I januari 2010 hade han mött en märklig man endast känd under namnet Cunningham, som gav honom ett minst lika märkligt erbjudande: För endast 500 dollar skulle Miscovich få köpa en gammal skattkarta, vilken visade den plats utanför Floridas kust där en spansk galjon gått i kvav under 1700-talet, på väg hem över Atlanten med enorma skatter förvärvade i den nya världen. Som ett belägg för att historien inte var ren humbug följde även en krukskärva med på köpet, vilken påstods härstamma från det aktuella vraket. Cunningham hade själv inga möjligheter att bärga skatten, och var i behov av snabba pengar. Jay Miscovich gjorde affär, och begav sig till Florida på skattjakt.

Mitt är mitt
Väl på plats visade det sig att vattnet inte var särskilt djupt på den markerade haveriplatsen: Knappt 20 meter, och därmed fullt möjligt att nå för en hobbydykare. Redan på väg mot botten noterade Jay att vad han förutsatte var skärvor av kasserat glas låg strödda överallt, men så fel han hade: Över hela botten låg smaragder i mängder. Han slösade ingen tid, och började iscensätta en stor operation för att bärga samtliga ädelstenar innan någon annan fick nys om denna förmögenhet. En egen dykar- och bärgningsfirma registrerades, och betydande mängder stenar fiskades upp under nattliga utflykter. Med fyndplatsen fortfarande en välbevarad hemlighet var Jay till slut redo att berätta för världen om sin fantastiska upptäckt. Mediaintresset blev enormt. CBS 60 Minutes gjorde ett inslag helt tillägnat projektet. Forskare från Smithsonian började spekulera i stenarnas ursprung – Colombia, med all sannolikhet – och vilken galjon ur den spanska flottan som burit dem tills den gick i kvav. Jay själv hade stora saker på gång: Med de smaragder han redan bärgat som bevis sökte Jay nu investerare för att fortsätta arbetet i större skala. Dessvärre gick inte allt som han hade tänkt sig. De lagar som avgör vem som får bärga en sjunken skatt, och vem som har äganderätten, är komplicerade. Den spanska staten var snabb med att hävda sin rätt att få tillbaka den egendom man förlorat i och med skeppsbrottet. Ett annat amerikanskt företag visade sig redan inneha ensamrätt till bärgning av vraket till en spansk galjon vid namn Nuestra Senora de Atocha – som sjunkit en bra bit bort längs samma kust – och ansåg det högst sannolikt att smaragderna härstammat från deras skepp och forslats bort till Miscovichs fyndplats av havsströmmar. Vidare påstod andra dykfirmor att Miscovich inkräktat på ett territorium där de hade förtur att utföra bärgningar. Resultatet blev en komplicerad rättsprocess med många parter, ett snöpligt slut på den närmast idylliska skattjakt som tagit sin början med Cunninghams skattkarta året dessförinnan.

Till botten med saken
Ännu snöpligare blev det när ett överraskningsvittne plötsligt trädde fram och berättade att Jay Miscovich själv klivit in på en juvelerarbutik i staden Jupiter i Florida och under loppet av fyra månader inhandlat oslipade smaragder för 80 000 dollar. Experter var eniga om att dessa smaragders marknadsvärde skulle mångdubblas om man med fog kunde hävda att de härstammade från en sjunken spansk galjon, och misstankarna riktades med ens mot Jay Miscovich själv. Man beordrade en grundlig undersökning av själva stenarna i hopp om att kunna datera dem. Det kunde man. Det visade sig att de alla var överdragna med epoxi, något som gjorts hos juveleraren i syfte att skydda smaragderna före det att de skulle slipas. Epoxi fanns händelsevis ej att tillgå när de spanska conquistadorerna plundrade Colombia under 1700-talet. Hela affären dömdes ut som en bluff, ”skatten” togs i beslag, och innan ett nytt bedrägerimål kunde fås till stånd valde Jay Miscovich att ta livet av sig. Allt detta på grund av epoxi.

Rättvis förmåga
Epoxyn är en härdplast, och består av bisfenol-A (som blir ett supereffektivt och permanent preventivmedel om du utsätter dig för mycket för det) och epiklorhydrin, som stelnar med hjälp av en härdare. Först att framställa epoxy var en schweizare vid namn Pierre Castan, som hann få in sitt patent alldeles innan Tyskland stal rampljuset genom att invadera Polen. Från början var det inte självklart exakt vad hans uppfinning skulle tjäna till, men idag är användningsområdena hur många som helst. Vi väljer denna månad att hylla epoxin som den främst gjort sig känd hos lekmannen, det vill säga i egenskap av extremt hållfast tvåkomponentslim, samt i viss mån även för dess förmåga att skipa rättvisa vid smaragdbedrägerier. Hell dig, epoxi.

SKRIVEN AV
Niklas Natt och Dag
Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.