Historiskt sett så har Sverige varit ett av föregångsländerna när det kommer till farligt damm som en arbetsmiljöfråga, och dess konsekvenser. 

Faktum är att Carl von Linné beskrev sjukdomen silikos/dammlunga, som då kallades ”Orsasjukan” redan 1734, efter att bönder i Dalarna gått bort i ung ålder efter ha blivit exponerade för farligt damm i samband med slipstenstillverkning. 

Under 1960- och 1970-talet bedrevs omfattande informationskampanjer, och det gjordes tusentals mätningar ute på svenska byggarbetsplatser – ett arbete som ligger till grund för många av de föreskrifter och tekniska lösningar vi har idag. Som exempel avskaffades många extremt dammande arbetsmoment, som läggning av flytande golv. Maskiner utrustades med olika typer av utsug, och på anläggningssidan började kåpor och dammavskiljare användas. 

Efter det var det som att branschen plötsligt tappade intresset. Bygghälsan lades ned, och från 1990-talet och fram till mitten av 2000-talet finns det knappt några mätningsresultat alls att tillgå.

Under de senaste åren har problemet emellertid åter aktualiserats. 2015 skärptes Arbetsmiljöverkets föreskrifter för kvarts- och stendamm i arbetsmiljön, och 2018 införde EU ett bindande gränsvärde för respirabelt kvartsdamm inom EU, ett direktiv som samtliga medlemsländer förväntas följa.

Det finns flera anledningar att ta tag i arbetet med farligt damm på arbetsplatser idag. Arbetsmetoder, utrustning och forskning har utvecklas. Det byggs mer än någonsin; framför allt i storstäderna pågår omfattande renoveringsarbeten och stambyten av miljonprogrammets flerbostadshus. Underentreprenörer, som enligt undersökningar är de som har minst kunskaper om arbetsmiljöfrågor, upplever att tiden mellan offert och utfört arbete har blivit betydligt kortare. Dagens maskiner är betydligt effektivare och avverkar mer material per tidsenhet, vilket självklart också producerar mer damm.

Läs hela reportaget här.

Text: David Liljefors
FOTO: ARBETSMILJÖVERKET, DUSTCONTROL, JACK MIDHAGE AB