Det som gör metall så dugligt i alla sammanhang där människor haft behov av hårda saker har också gett hantverkarna många gråa hår. Under bronsåldern tillverkade man sina svärd och yxor i just brons, en mjuk metall som gärna deformerades och böjdes under längre handgemäng, och det var inte okänt att enas om pauser i pågående bataljer för att båda sidor skulle kunna räta ut sina krökta vapen och därefter ge sig på varandra utan att behöva skämmas. Järnet kom, och metall-urgin revolutionerades. Materialet var hårt och tåligt, och just därför en pina att arbeta med. Aldrig var det värre än när någon del behövde kapas, varför man gjorde allt man kunde för att undvika just detta. Bättre var att redan från början se till att arbetsstycket var av korrekt storlek och att så lite som möjligt behövde avlägsnas: Svärd gjöts eller bankades ut av tackjärn, och efteråt behövde endast en egg slipas fram. Hellre än att kapa var det lika bra att börja om från början.

Den första stora revolutionen inom metallkapning kom under det sena artonhundratalet. En driftig New York-bo vid namn George N Clemson hade tröttnat på tidens slöa och värdelösa bågfilar, som närmast var att betrakta som engångsprodukter med tanke på hur snabbt skärpan nöttes ner. Clemsom började experimentera, och identifierade snabbt alla de olika faktorer som påverkar en metallsågs effektivitet: Tändernas avstånd och form, deras längd, metallens härdning. Han förbättrade produkten markant, och är anfader också till de bågfilar som återfinns i våra dagars verktygslådor. Även om man kring förra sekelskiftet kunde korta av det allt för långa svärd man råkat smida åt någon kortväxt figur lämnades en hel del övrigt att önska: Att jobba med bågfil är ingen drömsyssla för latmasken, utan snarare en svettig och påfrestande affär.

1922 startade två flitiga tyskar en ny firma. Båda hette Hermann, med respektive efternamn Ackerman och Schmitt. Istället för att döpa det nya företaget till Hermann, vilket hade varit både logiskt och sparsamt i termer av trycksvärta, valde man namnet Ackerman + Schmitt. Företagets primära uppgift var att marknadsföra den egna innovationen MS6, en slipmaskin driven av en liten elektrisk motor. Verktyget var handhållet i sådan mån att motorn drev en flexibel axel, vilken tillät operatören betydande manöverutrymme jämfört med tidigare lösningar. Liksom solen har sina fläckar fanns förbättringar att göra även på MS6, och kompanjonerna bestämde sig för att satsa på vidareutveckling. Efter ett dussin år i den egna verkstaden kunde man presentera den första vinkelslip världen skådat. Tyvärr hade man inte lyckats nysta ut vitala problem med formgivningen, varför verktyget var dömt att bli en långsam och oälskad pjäs. Det skulle krävas ytterligare två decennier av utveckling innan de var klara med den egentliga anfadern till våra dagars vinkelslipar: DL9, en stadig pjäs med hus av gjutjärn, tung som samvetet, skoningslös mot allt som kom i dess väg. Företaget hade vid det här laget insett sitt namnmässiga felsteg och bytt namn till det avsevärt klatschigare Flex, vilket det bär än idag. DL9 blev en rungande succé, och då inget ord fanns för det blev det synonymt med företagsnamnet. Än idag kan du inte be en tysk kollega om att få låna der winkelschlipf – du måste be om hans Flex. Att använda vinkelslip beskrivs även med verbet flexen, sedan 2006 inkluderat i den tyska motsvarigheten till Svenska Akademiens Ordlista.

Under det senaste halvseklet har vinkelslipen utvecklats med stormsteg, även om principen är identiskt med 1954 års DL9. Det tunga järnhuset är idag sammansatt av högpresterande men fjäderlätta plaster, och en aldrig sinande ström av skivor har vidareutvecklat verktygets två inneboende talanger: Kapning och slipning. Tack, Hermann och Hermann