Mycket av arbetet utfördes på plats i verkstäderna, och verktygen var heller inte av en sådan känslig natur att de behövde skyddas särskilt väl: En hammare är trots allt nästan lika bra på att ta emot slag som att dela ut dem. När sakerna behövde flyttas fick det bli antingen på improviserad väg, eller på botten av samma träkistor som även tjänstgjorde som erans förhärskande bagagelösning. Det första initiativet till bättre verktygstransport använde sig också av dåtidens monopolmaterial trä, och formgivningstanken var enkel även om variationerna blev stora, i sig inte förvånande med tanke på att var och en snickrade ihop sin egen låda: Vi talar om ett sorts öppet tråg, försett med ett enda långt handtag i form av en rundstav, som löpte längs hela lådans längd och hölls fast av förlängningar i kortsidorna. Den ambitiöse kunde också lägga till en skiljevägg i mitten och på så vis sortera sina verktyg i hela två fack.
I och med den industriella revolutionen dög det inte längre att ha redskapen skramlande i en driva. Dels blev det allt oftare så att hantverkaren fick ta sig dit jobbet behövde utföras snarare än tvärtom, dels krävdes allt mer exakta och därmed också känsligare verktyg. Dessa kostade pengar, och behövde alltså skyddas från åverkan.

Vill man vara fin får man lida pin
De nya verktygslådorna kom att bli imponerande finsnickerier i trä, och uppfinningsrikedomen var stor: Många innehöll mängder av lösa fack, som kunde lyftas ut ur lådan uppifrån som om hela arrangemanget vore en sorts tredimensionell Tetris. Man kan hävda att höjdpunkten hos denna trend uppnåddes av en amerikansk tillverkare vid namn H.O. Studley, som vid sekelskiftet 1900 annars jobbade mest som underleverantör åt pianotillverkare. Studley satt därmed på mängder av fina råmaterial såsom rosenträ, ebenholts och pärlemor, och såg till att använda det som blivit över för att tillverka fantastiska små hem åt lyckliga verktyg, kompletta med intarsia och beslag. Praktiska? Inte speciellt. Ville man komma åt någonting på botten hade man ett digert arbete framför sig.
Med tiden kom stålplåten stort som nytt verktygslådematerial: Tunt, hållbart och med möjligheter till nya finurliga lösningar. Urfadern till dessa var verktygslådor i emaljerat gjutjärn som levererades tillsammans med 1900-talets tidiga traktorer, fulla av verktyg för arbeten i motorrummet och fastspända utanpå fordonet. De nya lådorna utvecklade snart en helt egen uppsättning funktioner, mest bemärkt i form av den gångjärnsförsedda öppningsfunktion som låter ägaren få översikt och tillgång till samtliga lådans våningsplan på en och samma gång. När plasten erövrade samhället började man även tillverka samma sorts låda i detta material, om än inte till allmänhetens jubel: Vad man vann i minskad vikt förlorade man i hållbarhet.

Lego för stora barn
Plasten hade dock inte gett upp kampen om ett erkännande som verktygslådematerialet nummer ett. Den bidade sig tid och väntade på det rätta tillfället. Det kom under det tidiga 2000-talet, då vi även fick en tydlig indikator på att den generation som växt upp med Lego är märkt för livet. Systainern såg dagens ljus: Verktygslådor med speciell utformning för att göra dem stapelbara, och med spännen som gör att stapeln kan låsas och därmed uppnå pålitlig stabilitet istället för att platta till någon oskyldig förbipasserande.
Den tillverkare som idag är mest förknippad med den tidiga utvecklingen är Festool, tack vare närbesläktade bolaget Tanos som ingår i samma koncern, och som först satte tillverkningen i system. Andra insåg snabbt idéns potential, och utvecklade egna system. Som objektiv konsument hade man kunnat hoppas på en gemensam standard som gör det möjligt att enkelt ansluta sina L-Boxx:ar från Bosch med sina Festoolsystainers och sina Tough System-lådor från Dewalt, men icke. I vanlig ordning ser varje tillverkare sin unika utformning som ytterligare ett starkt argument i kampen för att hålla kunden lojal mot det egna varumärket. Icke desto mindre har utvecklingen bidragit till en nyrenässans för den verktygslåda man annars fruktade skulle ersatts av en ny mobilapplikation vilken dag som helst, och du som lider av en mild tvångstankediagnos kan verkligen ha kul med organisationen av alltifrån större verktyg till infästningar. Mycket nöje!