Varför duger inte vanliga blyertspennor även åt hantverkare? Skälen till att man valde att vidareutveckla den gängse pennan särskilt för att passa hantverkarskrået är flera, och även om man idag tar dem för givet har det under årens lopp lagts ner avsevärt med tankearbete som förtjänar att uppmärksammas. En hel del av pennornas historia är dock gemensam, och vi kan börja där. Att skriva med blystift, till att börja med, är en mycket gammal metod för att anteckna saker – så gammal att exemplar finns bevarade från 1400-talets Italien. Blystiften var till skillnad från dagens pennkärnor hållbara och krökte sig hellre än knäcktes, varför vart och ett i regel räckte ända till ägaren fick slut på saker att skriva. Minnet av dessa antika stift lever kvar i ordet blyerts, trots att våra blyertspennor inte haft någonting med bly att göra på hundratals år.

I mitten av 1500-talet upptäcktes ett stort bestånd av ren grafit i det medeltida England. Grafiten ifråga var mycket solid, och kunde sågas till smala stänger. Man insåg snabbt dess potential som skrivdon, i synnerhet då gängse skrivmetod fortfarande var den klassiska gåspennan, en fjäder med särskilt skuren spets doppad i bläck med jämna mellanrum, en både kladdig och besvärlig procedur. Dessvärre tog det inte lång tid innan alternativa användningsområden för grafiten upptäcktes, närmare bestämt som utfyllnad i gjutformar för kanonkulor. Riket hade stort behov av ammunition, och kronan konfiskerade grafitfyndigheten direkt, varpå pennproduktionen fortlevde endast som en kriminell aktivitet. Ändå var behovet så stort att smygbrytning och smuggling lönade sig.

Märkligt nog har det aldrig hittats naturlig grafit av lika hög kvalitet som i 1500-talets England. Tyskarna började exploatera sina grafitfyndigheter för att göra pennor av mycket lägre kvalitet, och om man som nation råkade i krig med britterna kunde man räkna med att utbudet av bra pennor ströps direkt. Detta inträffade under Napoleonkrigen, då fransmännen tvingades söka med ljus och lykta efter andra sätt att anteckna saker medan de låg i fält. Vetenskapen engagerade sig i frågan. Under 1700-talets sista år uppfann en fransmän så äntligen en metod att tillverka blyertspennor på artificiell väg, genom att blanda grafit med lera och forma pennornas kärnor i ugn. Problemet var därmed löst, och metodens principer är desamma som idag.

Världens äldsta bevarade blyertspenna råkar vara just en snickarpenna. Dessa pennor var de första att skydda den känsliga grafiten med ett sorts skal av trä. Den aktuella pennan lämnades kvar på ett tyskt tak av en tankspridd hantverkare någon gång under 1600-talet, och där blev den kvar i oförändrat skick tills den upptäcktes och kunde sällas till samlingarna i penntillverkaren Faber-Castells museum. Av extra intresse är att en av snickarpennans mer speciella funktioner redan var väletablerad för 400 år sedan: Den ovala formen, som gör att pennan inte rullar iväg trots att den placeras på en sluttande yta, gjorde att den kunde ligga kvar där den glömts.

Det är inte bara träskalet som har en oval form på den vanliga snickarpennan. Även grafitstiftet har samma form, vilket gör att man kan rita både tjocka och smala linjer beroende på hur man väljer att hålla pennan. Och när vi ändå talar om att hålla pennor: Vilken annan penna låter sig hanteras lika flinkt trots att man har tunga handskar på nävarna? Ingen. Den väl tilltagna grafiten för samtidigt att man kan göra markeringar även på mycket grova ytor utan att spetsen knäcks.

Finns det några nackdelar alls med snickarpennan? Tja, det skulle väl vara att vanliga pennvässare inte fungerar, på grund av asymmetrin. Men det löser den handlingskraftige förstås lätt med hjälp av en annan trotjänare som sällan är