Bearbetningen av metall anses så viktig att den har fått ge namn åt hela tidsåldrar av människans utveckling. Trots att den nordiska bronsåldern började kring år 1900 före Kristus och att järnåldern kom något tusental år senare dröjde det mycket längre innan någon slutligen kom på ett vettigt sätt att forma metallen till tunna skivor och därmed öppna upp massvis av nya användningsområden. Faktum är att den första källan vi känner till ett valsverk härstammar från ingen mindre än universalgeniet Leonardo da Vinci, som lämnade efter sig en ritning som dock aldrig tycks ha blivit verklighet. Principen var dock exakt densamma som idag: Valfri gångbar metall matas mellan två roterande valsar, varpå tjockleken och ibland också bredden förändras tills önskvärt resultat har uppnåtts.

Allt de hade behövt göra var att bläddra igenom leonardos kvarlåtenskap.

   Det är synd och skam när man tänker på alla de livegna smeder som under medeltiden hölls sysselsatta helt i onödan med att hamra ut järn till rustningar och harnesk åt sina adliga herrar, en plågsamt långsam process som ställde stora krav på tid, tålamod och skicklighet. Allt de hade behövt göra var att bläddra igenom Leonardos kvarlåtenskap, men bokläsning var ju på medeltiden ungefär lika populärt som idag, det vill säga inte alls.
   Istället dröjde det ända till 1600-talet innan engelsmännen började valsa järn för fulla muggar, och även om man snabbt började använda järnplåt till att göra exempelvis tunnband dröjde det inte länge innan man insåg plåtens krigiska potential. Riddarrustningens tid var sedan länge förbi, men annat var det med skroven på den brittiska örlogsflottan. Pionjärprojektet blev HMS Alarm, nyss hemkommen från Västindien med ett skrov som var så hiskeligt anlupet av havmask att skutan riskerade att gå till botten när som helst. Man klädde henne i koppar, och kunde konstatera att hon seglade fantastiskt, och att kopparplåten effektivt höll marina skadedjur borta. Hela flottan kopparkläddes inte förrän under det blodiga 1770-talet, då det Storbritannien som redan låg i krig mot det nyss självständigförklarade Amerika också fick ta emot krigsförklaringar från Spanien, Frankrike och Nederländerna. Man började i ilfart klä alla skepp i koppar, och tack vare detta kunde fartygen stanna ute mycket längre än annars, och tvingades inte gå i torrdocka för reparationer lika ofta.

När materialet pressas samman minskar kornstorleken, och stålet förstärks.

   Valsa plåt kan man göra kallt eller varmt. Eller allra helst både och. En ståltacka behöver hettas upp till den behagliga så kallade rekristalliseringstemperaturen 1 000° C för att kunna valsas till en grov plåt, och det är inte bara formen som förändras, utan även stålets egenskaper. När materialet pressas samman minskar kornstorleken, porer försvinner och stålet förstärks. Samtidigt blir det mer och mer duktilt, det vill säga motståndskraftigt mot sprickbildning samtidigt som flexibiliteten ökar. Om man dessutom avslutar med att kallvalsa samma plåt förbättras prestandan ytterligare.
   Sist men inte minst några ord om färgen på plåt. Före 1960-talet var normen så kallad svartplåt, sålunda kallad eftersom den hade en svart yta, ett resultat av varmvalsningen där en så kallad valshud av oxider bildas. Efter 60-talet började man även kallvalsa all tunnplåt, som därmed blev av med sin svarta färg. Och kunde levereras på rulle, till glädje för alla takläggare.