Att jobba på djupled i trä har alltid berett snickaren vissa svårigheter. På den tid då dylikt tvunget måste utföras med handkraft, svordomar och närmaste motsvarighet till borr och stämjärn skydde man dessa uppgifter som pesten. Mycket kunde gå fel: Var virket inte tillräckligt torrt satte sig fibrer på tvären, och de hål man gjorde blev varken raka eller snygga, och påminde snarast om försåtliga fallgropar avsedda att förvandla en ovarsamt tumme till en kaktusliknande formation full av stickor.

Bästa accessoaren till din väderkvarn
Fräsens anfader, den roterande filen, är känd sedan åtminstone 1700-talets mitt. Den var en fiffig tillsats till den ordinära svarven, och kunde därmed drivas i anslutning till vattendrag, väderkvarn eller annan lämplig strömkälla. Som höres var dock det hela inte speciellt portabelt, och möjligheterna till flexibla lösningar var heller inte många. Man fick nöja sig med att tillverka asymmetriska föremål som svarven inte klarade av, exempelvis gevärskolvar.

Går som tåget
Allt förändrades i och med ångloket. Ja, du läste rätt: Vår moderna fräs, så tjänstvillig och enkel när det gäller att fästa gång järn i dörrar med mer, är blott en biprodukt av de järnhästar som tuffade över den amerikanska prärien när förra seklet var ungt. Vad som hände var att ett av de bolag som drev tåglinjen efterlyste ett sätt att driva lokets strålkastare på överbliven ånga, och man utlyste en sorts tävling bland intresserade ingenjörer inför en upphandling. En viss Oscar Onsrud och hans son Rudy – vi sticker ut hakan här och gissar på norsk immigrantpåbrå – ställde upp med en ritning till en ångturbin kapabel att lösa uppgiften. Lösningen var fullt funktionsduglig, men man fick ändå se kontraktet gå till en konkurrent. Bitterhet följde, och än värre blev det då Rudy Onsrud strax därpå skulle tillverka en stol, och behövde göra en djup fåra i sitsens botten för att fästa rotting. Han slogs av tanken på att den turbin han med möda och stort besvär utvecklat borde kunna byggas om till att fräsa upp just dylika fåror med en verktygstillsats, och driven av komprimerad luft snarare än ånga. Sagt och gjort, och när prototypen var klar hade den första fräsen sett dagens ljus. Den marknadsfördes under namnet Onsruter – en fiffig sammanslagning av det egna efternamnet och engelskans router – redan då kapabla till 30 000 varv i minuten. En ny kategori verktyg var född, och principen har knappast genomgått några större förändringar till dags dato.