I alla tider har människan sett behovet av portabla ljuskällor. Den stenåldersmänniska som efter mörkrets inbrott förlagt ett mammutben eller en fruktbarhetsgudinneavbild någonstans bortom brasans sken kunde hitta den genom att ta en pinne ur elden och lysa sin väg med lågan, och vips var den första facklan verklighet. Varianter av denna urficklampa fortsatte att vara relevanta i tusentals år, även om teknologin blev mer strömlinjeformad och pinnarna bestyckades med särskilt bränsle för att brinna länge. Lyktan blev ett mer praktiskt redskap i takt med att människan lärde sig att bränna olja och vax: Längre brinntid och mindre risk att bränna ner hela nejden, men ändå var man bara en ovarsam knuff från att kremera sig, och än värre blev det eftersom oljan i oljelampor tenderade att rinna ut och fatta eld. Lite som att lysa sig väg med en molotovcocktail, alltså. Helt klart var bättre lösningar av nöden.

   Före 1880-talet var alla batterier vätskebaserade, vilket gjorde dem opraktiska att kånka runt, eftersom man lätt kunde spilla ut dem och vips stod man där i kolmörkret med blöta fötter, utan annat val än att invänta morgonen. Ett torrt batteri blev verklighet först 1887, och öppnade en ny värld av möjligheter där det batteriförsedda föremålet kunde bäras på vilken ledd som helst. Tanken på en bärbar ljuskälla var inte långt bort, men ändå tog det dryga tjugo år innan det första patentet delades ut, detta till en brittisk uppfinnare vid namn David Misell. Misells uppfinning är till utförandet slående lik dagens ficklampor: En tub i vilken batterierna ligger på rad, med en lampa omgiven av en reflektor och skyddad av glas i ena änden. Man valde att marknadsföra den nya uppfinningen genom att donera ett antal ficklampor till New Yorks poliskår, som snabbt kunde vittna om deras gångbarhet i jakten på ljusskygga element.
   Trots att aina gav sin välsignelse skulle Misells för all del banbrytande uppfinning inte att bli någon succé. Den var sin tids Concorde, kan man säga: En för all del fungerande teknologi, men dessvärre för dyr för att någonsin få ekonomisk bäring. Ficklampan var snordyr och inte speciellt hållbar, eftersom glödlampan gärna gick sönder. Målgruppen blev därför välbeställda individer i övre medelklassen som ville ha en rolig grej att visa upp på fester, och någon vidare praktisk användning av ficklampan kom inte till stånd förrän åtskilliga decennier senare.
   1904 gjordes ett genombrott inom glödlampans utveckling: Tidigare hade den glödande tråden i lamporna varit kolbaserade, vilket minimerade livslängden. Thomas Edisons läger lyckades konstruera en lampa med tråd av volfram, ett material som klarade sig långt bättre trots timmar av upphettning. Man blev också bättre på att skapa en bättre miljö för tråden att brinna i, antingen genom att fylla glödlampan med ädelgas eller genom att pumpa ut all luft och skapa ett bra vakuum.
   Under det tidiga 1920-talet började ficklampan spridas på allvar, och fördelarna var uppenbara jämfört med tidigare alternativ. Inte längre behövde man förlita sig på öppna lågor, och dessutom växte utbudet av ficklampor lavinartat, vilket gjorde att var och en kunde hitta en lampa för sina behov: Små lampor som kunde döljas i fickan och ta annalkande skymning med överraskning. Stora lampor som kunde placeras på lämplig plats för att lysa upp stationära objekt kontinuerligt. Starka lampor kapabla att lysa upp saker som befann sig långt bort. Och så vidare.
   Kanske var ficklampans förbannelse att den var så fulländad som produkt redan från början att utvecklingspotentialen var minimal. Konnässörer som väntade på nästa stora genombrott fick ge sig till tåls ända fram till 1970-talet, då den vattentäta ficklampan lanserades. Det stora problemet var att få till en vattentät lösning för på- och avstängningsmekanismen, och i detta syfte utvecklades en tryckknapp klädd i gummi. Sedan dess har ficklampan följt samma evolutionskurva som övrig belysning: Vi fick se ett gradvis skifte till fluorescerande ljus, och idag är det LED som dominerar.