Laser är från början inte ett ord, utan en förkortning, och denna står för Light Amplification by Simulated Emission of Radiation. Det säger väl allt, egentligen: Laser är en förstärkt ljusstråle som produceras genom att simulera strålning. Laserstrålen är till skillnad från andra typer av ljus väldigt stabil och fokuserad. Ljuskäglan på din ficklampa, till exempel, må vara skarp nära källan, men sprids allt mer ju längre den blir. Så inte med laser, som förblir mer kompakt och sammanhållen över längre distanser.

Liksom många andra vetenskapliga genombrott kan vi tacka geniet och antihårborsteaktivisten Albert Einstein för lasern – åtminstone rent teoretiskt. Redan 1917 publicerade han en avhandling på ämnet strålning där han beskrev fenomenet, men det skulle dröja länge innan andra lyckades bevisa att han hade rätt. 1953 kom laserns mycket mindre välkända förfader, masern, där förkortningen är densamma men m:et står för mikrovågor. I slutet av femtiotalet möttes två vetenskapsmän vid namn Charles Hard Townes och Gordon Gould för att diskutera maser och strålning, och ur samtalet föddes idén om lasern. Man gick skilda vägar, och Gould blev den förste att i skrift måla upp hur en laser skulle fungera, och vilka komponenter som behövdes för att bygga den. När han skulle registrera sitt patent blev han mycket förvånad över att samma patent redan delats ut till Bell Labs, där Charles Hard Townes arbetade, och en segdragen juridisk strid tog sin början. Efter 28 år fick Gould slutligen rätt, men historiskt sett vet man idag inte riktigt vem som är ansvarig för vad, och de exakta turerna kring uppfinnandet av lasern förblir höjda i dunkel.

Knappt hade lasern uppfunnits innan någon ställde den fråga som var laserforskningens elefant i rummet: Varför? Det såg coolt ut, det var alla överens om, men kunde laser egentligen användas till någonting? Det tog lite tid innan det visade sig att laser kan användas till ungefär vad som helst. När den amerikanska militären först fick höra talas om det hela var det naturligtvis någon form av dödsstråle man var ute efter. Det skulle visa sig att lasern inte riktigt fungerade så, och med viss besvikelse satsade man istället på att utveckla strålvapen kapabla att skjuta ner missiler ur luften. Det mäktigaste av dessa projekt ingick i kalla krigets bisarra Star Wars-projekt, och en tanke var att sända upp en atombomb i omloppsbana, som vid detonation skulle kunna skicka ut extremt starka laserstrålar och eliminera ett inkommande missilanfall. Idén skrotades lyckligtvis.

Med åren hittade man fler och fler användningsområden, från militära applikationer som sikthjälp och laserstyrning av projektiler till känsliga kirurgiska ingrepp och stämningshöjande ljusuppvisningar på rockkonserter. När det gäller lasermätning blev det stora genomslaget ett projekt av bibliska proportioner: Man ville hitta ett sätt att hålla koll på månens varierande avstånd till jorden. Apollouppdragen nummer elva, fjorton och femton placerade reflektorer på månen, och med hjälp av laser strålad från NASA:s anläggningar på jorden kunde och kan man fortfarande mäta avståndet exakt. Principen är densamma som för de laserverktyg du själv använder idag för att slippa ligga på knä med tumstocken och sedan räkna ut rumsarean med papper och penna: En stråle skickas ut, och verktyget mäter den tid det tar för ljuset att reflekteras tillbaka. Eftersom ljusets hastighet är både känd och konstant är detta i teorin en enkel formel, även om det tog lång tid innan precisionen i instrumenten kunde utvecklas så exakt och billigt att de kunde säljas på den civila marknaden. Idag finns dessa underverk att köpa var som helst, och för en billig penning. Det tackar vi för.