När svenska bidrag till verktygsvärlden ska framhävas brukar rösterna skalla om Johan Petter Johanssons modifierade version av ett tidigare instrument från 1891, som i mångt och mycket kom att bli den definitiva skiftnyckeln. Men blåslampan, då? Denna för både lödning och övertalning så oundgängliga lilla hjälpreda är också en helsvensk angelägenhet, och till på köpet tio år äldre än Johanssons landvinning.

Fattig men flitig
Carl Richard Nyberg föddes i nådens år 1858 i Arboga, och trots att familjen var utfattig lyckades han som fjortonåring säkra en lärlingstjänst hos en lokal guldsmed vid namn PO Hellsund, vars största kassakossa var lödning och försäljning av en typ av ring som påstods lindra gikt.

Carl Richard Nyberg

Rent kvacksalveri, givetvis, vilken antagligen den unge Carl Richard själv insåg snabbt. Icke desto mindre introducerades han på detta vis till metallarbete, och när han sökte sig vidare till Erikssons mekaniska verkstad i Stockholm blev lödningen hans paradgren. Att sammanfoga rör under denna tid var ett hantverk som ställde stora krav på skicklighet, då metoderna var osäkra och svårhanterliga. Nyberg lade pannan i djupa veck, och bestämde sig för att försöka förbättra processen. Resultatet kom att bli en sorts blåslampeprototyp som Nyberg själv kallade för lödlampa. Principen var enkel: En behållare med sprit kunde med hjälp av en liten handpump trycksättas, och på så vis blev mynningsflamman mycket starkare än tidigare. Efter ytterligare en tids pyssel kunde Nyberg presentera en bättre, stabila och säkrare variant av samma verktyg, nu under namnet blåslampa, driven av fotogen.

Från tvättstugan med smutsig byk
Så säker var Nyberg på sin sak att han bestämde sig för att satsa helhjärtat på den nya produkten, även om få investerare visade större entusiasm. Nyberg inrättade en egen verkstad på Luntmakargatan i Stockholm, detta genom att hyra in sig i en gammal tvättstuga. Därifrån producerade han ensam sina blåslampor, och resten av tiden gick åt till att övertala andra att köpa dem à 12 kronor styck. Lyckligtvis framgick det snabbt hos alla med erfarenheter av dåtidens lödteknik att den nya blåslampan var en revolution inom området. Även andra hittade snart skäl att köpa sig blåslampor: De vid tidpunkten vanliga råoljemotorerna – som gav äldre tiders fiskebåtar sitt karaktäristiska dunk-dunk-ljud – var legendariskt svårstartade, men genom att värma tändkulan med blåslampa innan man gav sig på att veva igång tröskverket visade sig göra underverk för samarbetsvilligheten. Icke desto mindre tvingades Nyberg till den ultimata förnedringen i syfte att lotsa sin gryende verksamhet genom de första svåra åren: Att på nytt börja löda samma sorts giktringar som han lärt sig att svindla allmänheten med under ungdomsåren.

Varför begränsa sig till blåslampor när man kan bygga flygplan?

Flyg-Nyberg mot nya höjder
Nyberg fick med tiden den framgång han förtjänade. Han slog sig i mitten av 1800-talet ihop med grosshandlare Max Sievert och startade fabrik i Sundbyberg. Försäljningen gick strålande, och Carl Richard Nyberg själv kunde flytta till en bekväm villa på Lidingö. Här började han sitt livs andra stora projekt: Ett flygplan. Många sysselsattes av problemet med en fungerande flygmaskin när förra seklet var ungt, och den åldrade Nyberg blev en vanlig syn kring Lidingö, alltid under försök att få sitt lilla flygplan Flugan att lyfta mer än någon enstaka meter. Mest publik drogs till hans vinterflygningar på Askrikefjärdens is, där han tjudrade Flugan till en stolpe och försökte få det att flyga i cirklar, utan framgång. Försöken var dömda att misslyckas inte på grund av några aerodynamiska tankemisstag, utan helt enkelt för att ingen motor fanns som var kraftig nog att få upp planet i luften. Nyberg hånades grundligt för det hela under sin ålders höst, och gick allmänt under smeknamnet Flyg-Nyberg. Om han satt blåslampan till sina belackare kanske han skulle fått sitt erkännande som en aviationspionjär tidigare, men dessvärre kom detta först postumt.

Askrikefjärden extraknäckte som flygplats.