Ända sedan människan lärde sig att förädla malm till metall har vederbörande också gjort bort sig. Det händer att metallbitarna blir för långa, och då är goda råd dyra. Vad gör man? Stoppar in rubbet i masugnen igen och hoppas att hålla tungan rättare i mun nästa gång man ska hälla i formen? Nej då: Det är här bågfilen kommer in i bilden.

Sågar avsedda att kapa metall har funnits länge, men alla var rörande överens om att också de lämnade mycket att önska rent funktionsmässigt. Sågarna blev slöa på nolltid, och gick gärna sönder. Problemen för bågfilsbranschen skulle bestå, åtminstone fram till 1980-talet. Men vi börjar med att backa ett sekel. Det var först så som de första riktiga framstegen gjordes. Platsen var delstaten New York, och året 1880.

En verktygsfabrikant vid namn George N Clemson bestämde sig en vacker dag för att omsätta sin frustration över bågfilarnas allmänna uselhet till -inspiration att förbättra dem. Sagt och gjort, och ur hans ansträngningar kom den första stora landvinningen hos den moderna bågfilen: tändernas utformning och placering.

Små, tätt sittande tänder med en viss profil visade sig göra gemensam sak för att hålla sågen vass längre. Än idag mäts sågbladen i antal tänder per tum, och det gyllene snittet har visat sig vara att alltid ha minst tre tänder aktiva i arbetsstycket på en och samma gång.

Clemson var också inne på nästa stora grej med bågfilen: härdningen av själva stålet. George experimenterade i decennier med olika upphettnings- och nedkylningsförfaranden. Han lyckades förvisso bra, men inte så bra att eftervärlden inte hittade mer att göra.

Problemet med härdat stål är att ökat hårdhet också gör stålet skörare. Bågfilens tunna blad, av hävd monterat på klassiskt bågskaft, var länge känt för sin benägenhet att spricka vid olämpliga tillfällen, och ve den som inte hade tillgång till en uppsättning reservblad vid varje givet tillfälle.

”Under bågfilens tidiga år bestämde man sig för att prioritera hållbarhet över hårdhet.”

Under bågfilens tidiga år bestämde man sig för att prioritera hållbarhet över hårdhet, och tillverkade bladen av förhållandevis mjukt kolstål. Effekten blev den förutsägbara: bladen höll, men tvingades ändå bytas inom kort för att de blev slöa. Hantverkarna hann bli rätt trötta på sina lättutslitna verktyg, och trenden svängde i andra riktningen. Sista skriket inom bågfilar blev istället att härda stålet så att bladen skar som genom smör, men också gick av vid minsta felskär och tvingade användaren att alltid tillse att varje arbetsstycke satt som berget i ett orubbligt skruvstäd.

Under yuppie-eran nådde man slutligen den kompromiss som förenade det bästa av två världar, och som stått sig till våra dagar. Det var 80-tal, axelvaddarna var stora som helikopterplattor, ABBA gick på högvarv, kokainet låg i drivor på dansgolven, och bågfilsbladen började tillverkas av dubbla metall-lager: ett härdat dito för att skära snabbt och ett mjukt för att göra bladet hållbart. Enkelt men genialt! Från början var dessa blad så dyra att endast de mest extravaganta bågfilstraktörer kunde unna sig ett. I takt med att elektronsvetsningsprocesserna effektiviserades sjönk priserna, och idag är bimetallsbladen norm.

Låt oss avslutningsvis sända en tanke till en närbesläktad verktygskategori som i princip vandrat drontens väg efter en kort men triumfartad storhetstid: den elektriska bågfilen, som marginaliserats hårt efter att verktygstillverkaren Milwaukee Tools insett att deras egenhändigt utvecklade tigersåg lämpade sig mycket bra för blad med metallskärande egenskaper. 6