Cano Cristales
Den har kallats världens vackraste flod, och även om lokalpatrioten kanske börjar muttra någonting om Svartön eller Ljusnan måste man erkänna att colombianska Cano Cristales har någonting som få andra floder kan skryta med: Massa olika färger. Fenomenet beror på att stora delar av flodens botten är täckt av en märklig vattenlevande ört, som kan leva helt ohotad av glupska fiskar, eftersom inga sådana alls lever i floden. Mellan juli och december skiftar hela floden från gult till grönt till blått, svart och slutligen blodrött. Skådespelet är spektakulärt, och även om resan hit inte är helt okomplicerad är den väl värd besväret.

Galápagosöarna
Galapagosöarna, som tillhör Ecuador, har ända sedan upptäckten varit världsberömda för sitt ymniga djurliv, varav många arter förekommer bara här och ingen annanstans. Charles Darwin besökte öarna i studiesyfte 1835, och de evolutionära egenheter som uppstått på grund av öarnas isolering bidrog i hög grad till den idag allmänt vedertagna – religiösa fanatiker får ursäkta – teorin om arternas uppkomst. Det finns arton stora öar och en liten, med två flygplatser och drygt hundra olika platser som är öppna för ekoturister, inklusive snorklare och dykare. Missa på inga villkor öarnas mest kända invånare, de bisarrt stora galapagossköldpaddorna som i mycket maklig takt betar av grönskan.

Påskön
Så vitt någon vet började Påskön – idag en del av Chile – att befolkas av polynesier kring tusentalet efter Kristus, och av skäl som ingen längre kan ange närmare tycks dessa människors högsta nöje ha blivit att hugga ut gigantiska stenskulpturer ur lokala bergväggar och resa dem lite här och var på ön. Dessa kallas moai, och med tanke på att den största av dem väger 86 ton råder konsensus bland all världens proffstyckare på området om att det hela var en anmärkningsvärd ingenjörsmässig prestation, inte minst med tanke på den skrala teknologi som fanns att tillgå vid tillfället. Det finns hela 887 stycken kända moai, och även om samtliga från början ställts upp under möda och stort besvär valde den inhemska befolkningen att välta allihop  under det tidigare 1800-talet, då öns kultur började gå åt pipan, först på grund av avskogning och därpå till följd av europeisk slavhandel. Moaistoderna har sedermera rests upp igen, och turistindustrin givit ön nytt liv.

Yungas Road
En av världens vackraste bilvägar går genom Bolivias regnskog mellan La Paz och Coroico. Finns det några nackdelar alls med att besöka den i sin egen ägandes (eller åtminstone hyrda) bil? Ja! Man dör, med stor sannolikhet. Yungasvägen slingrar sig högt över trädkronorna på skräckinjagande avsatser flankerade av bottenlösa klyftor som inte sällan når djup kring 600 meter. Lokala trafikregler stipulerar att den bil som är på väg utför alltid måste ta ytterspår vid möte, och vänstertrafik gäller här till skillnad från i övriga landet för att ge förarna bättre uppsikt över det däckpar som befinner sig närmast avgrunden. Den trogne Top Gear-tittaren kan säkert dra sig till minnes hur en likblek Jeremy Clarkson tvingades ut mot stupet i en Range Rover tung nog att få vägkanten att smulas sönder. Mellan 200 och 300 människor förolyckas här årligen, men siffrorna har gått ner efter att en ny väg byggt som låter pendlarna undvika denna rutt. Istället har Yungasvägen blivit mycket populär bland mountain bike-cyklister, som löper mindre risk att prejas av vägen och som dessutom kan njuta av en sex mil lång utförslöpa där de inte behöver ta ett enda tramp.

Angel Falls
Världens högsta vattenfall – om man inte räknar mellanliggande avsatser, det är bra kinkigt när det ska mätas vattenfall – ligger i Venezuela. Det intet ont anande vattnet skjutsas rätt ut över kanten på berget Auyantepui, faller fritt i mer än en halv kilometer och har sedan ytterligare knappt fyrahundra meter av små forskar att plaska igenom innan det till slut når ner till någonting som liknar en lugn och städad flod. Att fallen heter som de heter har ingenting med deras förvisso änglalika natur att göra, utan med det faktum att en äventyrare vid namn Jimmie Angel år 1937 bestämde sig för att landa ovanpå fallen i ett litet propellerplan. Det gick både bra och dåligt: Planets landning gick bra, men marken ovanpå klippan visade sig vara sank, och skador på planer innebar att det inte gick att flyga därifrån. Jimmie Angel och hans djärva kamrater – bland annat hustrun Marie – tvingades ta sig ned med hjälp av apostlahästarna, vilket tog dem elva dagar. Som belöning för sin halvlyckade insats namngavs fallen efter piloten.