Ronnie Peterson – asfaltens konung

I år är det 40 år sedan Ronnie Peterson förolyckades i samband med Italiens Grand Prix. En sann tragedi för svensk motorsport – på 40 år har ingen svensk varit i närheten av att uppnå det som Ronnie gjorde på tävlingsbanorna i Formel 1.
Ronnie Peterson – asfaltens konung

När han väl tog sig till Formel 1 skulle han snabbt visa att han hade där att göra. En andraplacering i totalställningen redan i sin andra säsong var tydliga bevis på detta. Men det var inte bara hans fart på racingbanorna som gjorde honom så populär – han var en karismatisk man och omtyckt av både F1-fans och kollegor i depån.

Ronnie föddes på alla hjärtans dag 1944 i Almby i Örebro till föräldrarna Bengt och Maj Britt. Pappa Bengt arbetade som konditor – inte den bakgrund man först hade trott för en framtida racingstjärna kanske, men det fanns ändå ett tydligt motorintresse i hemmet. Trots en uppväxt präglad av motorprojekt och hemmabyggen skulle han ändå hinna fylla 18 år innan han officiellt började tävla i gokart. Han var en naturbegåvning och blev redan i sitt andra år i gokart svensk mästare. Nästa naturliga steg var Formel 3. Klivet dit tog han 1966 – som 22-åring. Bilen han tävlade med byggdes av hans pappa, som även själv deltog i enstaka tävlingar på amatörnivå. Det var inte första gången han skulle få köra en bil byggd av sin far. Som åttaåring fick han en gokart hans pappa hade skruvat ihop, som kanske mest såg ut som en blandning mellan en traktor och en gokart. Fordonet hade en mopedmotor och en toppfart på tolv kilometer i timmen. Motorn kördes det snabbt slut på och fordonet uppgraderades med en större från Huskvarna. Toppfarten höjdes från tolv till 40 kilometer i timmen.

En vinnande formel
Ronnies första seger i Formel 3 kom 1969, i en supporttävling till Formel 1 på gatorna i Monaco. De fina resultaten fortsatte att komma och i slutet av året körde han hem mästerskapstiteln i Formel 3, en bedrift som belönade svensken med en sits i Formel 1 till säsongen 1970. Konkurrenskraftiga resultat i Formel 1 varvades även med en styrning i Formel 2 – där han kröntes till europeisk mästare 1971. Med mästerskapstitlar i både Formel 3 och 2 var nästa mål klart: att bli bäst i världen i Formel 1 – den högsta klassen med de snabbaste bilarna och de bästa förarna. Han visade för sina betydligt mer erfarna teamkamrater att han var en kraft att räkna med, och en premiärseger i Formel 1 låg och lurade runt hörnet. Den skulle komma 1973, i en Lotus. Han fortsatte sedan att leverera fina raceplaceringar det året – ytterligare tre segrar skulle det bli. I mästerskapsställningen samma år blev det en slutlig tredjeplacering. De följande säsongerna hos Lotus visade sig dock vara tuffa, han lyckades inte toppa sina resultat från 1973. Två säsonger till med Lotus fick räcka. Till 1976 vände han tillbaka till March-teamet – samma team som han debuterade i Formel 1 med. Gräset var inte grönare och 1976 visade sig bli ett år med tekniska bekymmer: tio brutna tävlingar och endast en seger på 16 race.

Till 1977 skulle Ronnie byta team igen, till Tyrrell. Den sexhjuliga Tyrrell-bilen var oberäknelig och säsongen 1977 blev inte heller som han hade önskat. Som bäst blev det en tredjeplats i Belgiens Grand Prix. I poängtabellen slutade han på en blygsam 14e placering i sammandraget. Ronnie behövde verkligen en konkurrenskraftig bil, frustrationen över att inte kunna ta sig hela vägen till mästartiteln var påtaglig. Han hade farten i kroppen men ännu inte en bil som kunde leverera resultaten som matchade. Ronnie återvände till Lotus till säsongen 1978, vilket också skulle bli hans sista säsong i Formel 1. Svensken parades ihop med amerikanen Mario Andretti och tillsammans skulle de dominera 1978-års säsong i Formel 1. Bilen var så pass överlägsen att minst någon ur förarparet skulle stå på prispallen efter nästan varje race. Mario hade det lilla övertaget poängmässigt men Ronnie knaprade in och hade världsmästerskapstiteln inom synhåll.

Den sista helgen
Formel 1-cirkusen anlände till Italien där säsongens tredjesista race skulle hållas. Lotus-bilarna var förstås snabba och Mario Andretti lyckades kvala in bilen i den första startrutan. För Ronnies del gick det däremot trögare den tävlingshelgen. Den rätta feelingen för bilen kom aldrig i kvalet och farten räckte endast till en femte startruta i racet. Ronnie kraschade dessutom en bil under ett träningspass, som innebar att han var tvungen att använda en äldre bil större delen av racehelgen.
– Det bara krånglar den här helgen, säger Ronnie till journalister timmarna innan loppet. Jag undrar vad som ska hända härnäst.
Det blev söndag och dags för Italiens Grand Prix 1978. En något okoncentrerad startsignal gick, och bilarna dundrade iväg i högsta fart ner mot den första kurvan. Flera bilar i mittgruppen tog sig fram och tajtade till fältet; den italienska föraren Riccardo Patreses bil touchade McLaren-bilen i händerna på James Hunt, vilket initierade en kedjereaktion. Ronnies Lotus träffades och for in som ett skott i barriären där den tog eld. James Hunt tillsammans med förarkollegorna Clay Regazzoni och Patrick Depailler, som också smällde i startkraschen, hoppade ur sina bilar och rusade fram till det brinnande vraket där Ronnie satt fast. De lyckades dra ur honom ur Lotusen. Ronnies ben var tydligt skadade men han var medveten och kunde även prata med tävlingsläkarna. Han lyftes upp på bår och fördes till sjukhus med ambulans; den allmänna känslan var att Ronnie hade klarat sig. På natten på sjukhuset blev det däremot komplikationer och Ronnie drabbades av fettembolism, hans liv gick inte att rädda. Ronnie miste livet den elfte september 1978, endast 34 år gammal. Hans död kom som en chock och lamslog svensk racing i många år framöver. Sveriges Grand Prix i Anderstorp skulle också försvinna från kalendern. Tävlingspoängen som Ronnie lyckades köra in under säsongen var det ingen som kunde komma ikapp – Ronnie kröntes postumt till en andraplats i världsmästerskapet. Än idag rankas han som en av de mest framstående Formel 1-förarna genom tiderna, och minnet av Ronnie Peterson i sin svarta Lotus med gulddetaljer lever vidare.

SKRIVEN AV
John Sempill
Musiker, trummis, racingnörd, skribent och lite annat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

FLER NYHETER

VISA FLER