Asbest är ett ord man gärna slänger ur sig utan att egentligen veta exakt vad man pratar om. Är det en gas? Är det en vätska? Det ska vi förklara. Asbest är samlingsnamnet för ett antal mineraler som finns i naturen. Vit, brun och blå asbest finns och den vanligaste sorten är krysotil – en vit asbest. Själva ordet betyder ”oförstörbar”. 

Tidigare har man använt asbest i stor utsträckning på grund av dess mekaniska hållfasthet, höga kemiska beständighet och goda ljud- och värmeisolerande förmåga. Bland annat har man använt det i cement, bruk, fix och lim. Det som en gång ansågs vara mirakelmaterialet förvandlades till något som var livsfarligt att utsätta sig för. Det var först på 1970-talet som debatten om riskerna drog igång; och byggbranschen enades 1976 om att sluta använda materialet. Några år senare, 1982, totalförbjöds asbest som byggmaterial. Vi i Sverige var bland de första att införa förbudet. På slutet av 80-talet beräknades det finnas 400 000 ton asbest kvar i svenska hushåll. Även om mycket har sanerats finns riskerna att exponeras kvar, speciellt vid rivningsarbeten. 

Asbest när det sitter fast är ofarligt, det är först när asbestdamm uppstår som det blir en fara, rent av livsfarligt. Vid bearbetning av material som innehåller asbest frigörs mikroskopiskt damm, eller fibrer som svävar i luften i flera dygn. Asbestdammet består av nål- och trådformiga fibrer, endast några tiondels millimeter stora, som tränger sig ned i lungorna och riskerar att fastna i alveolerna (lungblåsorna). Sedan är risken överhängande att fibrerna transporteras vidare till lungsäck och bukhinna där de sätter sig. 

Läs hela reportaget här.