Låt oss börja med en konspirationsteori: Den våg av mikrobryggerier som drabbat Sverige på sistone, inspirerad av amerikanska förlagor, har haft en förkärlek för så kallad India Pale Ale (bland konnässörerna gärna kallad IPA), och även om helt andra skäl givetvis anges från upphovsmännen ser vi ett mycket tydlig anledning till det: IPA är i stort sett omöjlig att misslyckas med, eftersom allting försvinner under den dominerande smaken av humle.

Vid det här laget har de flitigare mikrobryggerierna dock börjat bli lite varmare i kläderna. Samma sak hände när mikrobryggvågen kommit en bit på väg i USA, och med ökade kunskaper höjs ambitionsnivån. Så föddes den amerikanska varianten av pale ale. Det internationella namnet är logiskt nog American Pale Ale, och i Sverige får den gärna den lite humoristiska benämningen APA. Ölsorten föddes i mitten av 70-talet, då mikrobryggeripionjären Fritz Maytag företog en studieresa till England för att efterforska deras lokala ölsorter. Styrkt, inspirerad och säkert inte helt nykter återvände han hem till sitt eget bryggeri Anchor, valde ut en helamerikask humlesort vid namn Cascade och lanserade en ölsort vid namn Anchor Liberty Ale. Flera andra bryggerier gick i samma tankar, och med hjälp av snarlika ölsorter från Sierra Nevada Brewing Company och New Albion fick APA:n sitt namn.

Då APA länge varit synonym med mindre, experimentella bryggerier som gärna slänger ner lite vad som helst i sina jäsningstankar finns en hel del variation inom segmentet, men i allmänhet kan sägas att ölet är aningen svagare till alkoholhalten än India Pale Ale, och att smaken av humle är aningen mindre markerad. Vi har tagit en närmare titt på tre stycken svenska APA. Borde de inte kallas SPA, Swedish Pale Ale eller kanske ännu hellre svenskt bleköl, frågar sig vän av ordning? Nja, tanken är att genom namnet enkelt göra det tydligt för ölvännen vilken typ av öl som väntar i buteljen snarare än missledande marknadsföring och gyckel med nationaliteten. Nu har vi pratat nog, man känner hur strupen torkar ut.

Sheriffen
Hantverksbryggeriet i Västerås är ett entusiastprojekt som såg dagens ljus anno 2003, vilket är att betrakta som lastgammalt med tanke på hur ung den svenska traditionen är. Man döper sina olika sorter efter diverse skrån (andra exempel: Alkemisten, Baronen, Bödeln med fler). Formgivningen är provokativt och medvetet ful till glädje för ironikern, och avdramatiserar det lätt pretentiösa anlag man lätt hittar hos andra mikrobryggerier. Sheriffen är producerat i liten skala, och är en ljus ale som doftar maltigt och smakar rejält med humle.
Nr 88760, pris 32:90/330 ml.

S:t Eriks APA
Stockholmsbaserade – uppenbart för dig som kan dina skyddshelgon – S:t Eriks bryggeri huserar idag i Arlandastad, och även om man hävdar anor från 1859 är verksamheten i själva verket från 2010. Den egna varianten av American Pale Ale är liksom originalet smaksatt med humletypen Cascade. Smaken har fin balans, med stor beska och ett litet citrusaktigt anslag. Då smaken är stark avnjuts ölet bäst i ensam majestät eller till maträtter som kan konkurrera med egen kryddstyrka.
Nr 1432. Pris: 19:70/330 ml.

Gilda
I Stockholms nordligaste förort, Åre i Jämtland, hittar man naturligtvis idag även ett hantverksbryggeri, utan krusiduller döpt till Åre Bryggeri. Verksamheten startade 2012, med första öllansering året därpå. Gilda är namnet på den egenhändigt brygda APA:n, och man har för avsikt att göra ölsorten till en sorts odyssé genom olika USA-bördiga humlesorter, med säsongsvisa variationer. Gilda smakar stort och fruktigt, med inslag av blodapelsin, mango och örter.
Nr 89072. Pris: 37:90/330 ml.