Mike Tyson vs Buster Douglas

Vad? Boxning.

Var och när? Tokyo, 11 februari 1990.

Det skulle bli en enkel dag på jobbet för den oslagbare Mike Tyson, vid tidpunkten vida ansedd inte bara som världens bäste tungviktare, utan som ett tekniskt geni med en oöverträffad slagstyrka och en fysik som saknade motstycke. Buster Douglas var rankad sjua i världen, matchen ansedd mest som en uppvärmning för Tyson före ett förmodat möte mot Evander Holyfield. När oddsen skulle beräknas före match uppdagades en mängd andra faktorer till Buster Douglas nackdel: Han mor hade gått bort tre veckor tidigare, hans flickvän låg svårt njursjuk och själv var han förkyld. Absolut ingenting talade mot ytterligare en pinne i Tysons trettiosju matcher långa förlustlösa karriärstatistik. Istället blev det Douglas som knockade Tyson i den tionde ronden, då mästaren iscensatt en desperat kamikazeattack i hopp om att rädda sin titel. Tyson vacklade bakåt och i mattan, och kämpade förgäves för att komma på fötter före tio. En gråtande Douglas bröt ihop under presskonferensen efter matchen när han skulle förklara att det inte var trots, utan tack vare, sin döda mor som han kunnat vinna.

Vad? MMA.

Var och när? Melbourne, 15 november 2015.

Det kan göra ont att se när en dominant till slut faller. Mästaren har allt att förlora, utmanaren allt att vinna. Att se Ronda Rousey slå i mattan efter en hög spark från Holly Holm var en sådan stund. När den före detta olympiska medaljören i judo värvades av UFC var hon det stora dragplåstret i kvinnodivisionen, och hennes överlägsenhet var närmast att betrakta som en naturlag. Hon försvarade sin bantamtitel fem gånger, så gott som alltid utan att motståndaren hade en chans. Det var bara en tidsfråga innan de skulle fastna i något av hennes grepp, kastas ner på backen och där tvingas välja mellan att klappa ut eller att få armen bruten. Lika minnesvärd var Rousey utanför oktagonen, där hon inte brydde sig det minsta om att framstå som sympatisk eller ödmjuk. Tvärtom försatt hon sällan en chans att reta upp sina motståndare genom att avfärda deras kompetens som slagskämpar, gärna kryddat med mer personliga utlåtanden om karaktärsbrister eller utseende. Amerikaner gillar inte sådant, i regel, utan vill ha sina mästare i gudsfruktigt helylle. Rousey hade dock ett försonande drag som ingen kunde argumentera mot: Hon var bäst. Hon vann alltid. Det gjorde hennes förlust än mer svidande. För första gången var det tydligt att hon inte var bäst i oktagonen. Hon blev förnedrad, och hon blev det dessutom av någon vars smeknamn var The Preacher’s Daughter, en snäll, behärskad och empatisk motståndare som inte blivit det minsta provocerad av de påhopp som följt matchen, och som inte tvekade att krama om Rousey innerligt efter att domaren höjt vinnarnäven i luften. Det måste svidit lika illa som knockouten.

Rulon Gardner vs Alexandr Karelin

Vad? Brottning.

Var och när? Sydney, 27 september 2000.

Inför OS-finalen i Sydney hade Alexandr Karelin, lyftkranen från Sibirien, gått obesegrad i tretton års tid, de senaste sex utan att någonsin förlora en poäng. Många tvivlade på hans mänsklighet, utan såg framför sig hur hans 130 kilo tunga och helt fettfria kropp måste varit resultatet av ljusskygga sovjetiska laboratorieexperiment. Denne gigant lyfte rutinmässigt sina lika tunga motståndare och slängde dem över axeln, en manöver så förnedrande att många valde att rulla över och visa strupen istället. I finalen tvingades han till förlust mot amerikanen Rulon Gardner med de snöpliga siffrorna 1-0. Foton av Karelin på prispallen med silvret runt halsen ser ut att visa någon som just fått ett dödsbud. Rulon Gardner kunde senast ses på realityprogrammet Biggest Loser 2011, där han vägde in på 215 kilogram. Samtidigt knäckte Karelin fortfarande valnötter mellan lill- och ringfingrarna hemma i Sibirien.

USA vs Sovjet

Vad? Hockey.

Var och när? Lake Placid, 22 februari 1980.

Fyra år tidigare hade Sovjet lyckats med den ultimata förnedringen: Att vinna över det amerikanska basketbollaget i OS. Därför var det inte mer än rätt att USA vände lyckan, och lyckades ta guld 1980 på den hockeyis som fram tills dess helt och hållet dominerats av hårdföra och disciplinerade ryska exofficerare. Med tio minuter kvar av sista perioden smällde Mark Johnson in 4-3-målet, och resterande tid blev en gastkramade belägring av den amerikanska bur där Jim Craig storspelade och tog varenda skott. I chock glömde tränaren bort att plocka ut sin egen målvakt för att få till ett avslutande power play, och så fullbordades vad tårögda patrioter än idag minns som the miracle on ice.

Sonny Liston vs Cassius Clay

Vad? Boxning.

Var och när? Miami Beach, 25 februari 1964.

Sonny Liston erövrade världsmästartiteln i tungviktsboxning från Floyd Patterson 1962, och många trodde att han skulle förbli regerande mästare tills den dag han fann för gott att gå i pension. Liston hade en skräckinjagande fysik – armar som telefonstolpar, ben som silos, som en samtida observatör beskrev det – och de största nävar som någonsin uppmätts på en tungviktsmästare, med 38 centimeter i omkrets. Han hade ett rykte som matchade utseendet, med ett förflutet som indrivare. Boxas lärde han sig i fängelset. Under sina sammandrabbningar med polisen ryktades det att man knäckt batonger över fontanellen på honom utan att han vikt ner sig. När han skulle försvara sin titel mot utmanaren Cassius Clay 1964 framstod det som en ren formsak. Clay var lång och smal, Liston som huggen i granit. Sanningen skulle bli en annan. Redan under uppladdningen märktes det att Clay inte var vem som helst. Han började psyka sin motståndare högljutt, inte minst genom att läsa upp egenhändigt skrivna dikter om hur han skulle förvandla regerande mästaren till en mänsklig satellit. Trots att Liston blev märkbart förbannad var det få åskådare som såg någon anledning att ana tronskifte. Tvärtom tippade 43 av 46 tillfrågade experter på knockoutvinst för Liston. Så blev inte fallet. Clay rörde sig som ingen annan, dansade runt den allt mer irriterade Liston och landade slagkombination efter slagkombination. I sex ronder höll Liston ut. När klockan markerade början på den sjunde hade han fått nog. Han vägrade resa sig från sin ringhörna, blodig och utmattad, under förevändning att han skadat axeln och därmed inte kunde röra sin arm. En vakt blev senare vittne till hur Liston i omklädningsrummet använde samma arm till att kasta en stol i väggen, vilket antyder att sanningen snarare var att Liston inte ville ge Clay tillfredsställelsen att avsluta sitt påtagliga övertag med en knock. De möttes igen samma vinter. Liston gick i mattan efter knappa två minuter av den första ronden. Då var det inte längre mot Cassius Clay han slogs mot, utan Muhammad Ali.

Sverige-Kina

Vad? Pingis.

Var och när? 4 april 1989.

Det händer idag att Jan-Ove Waldner tävlar mot folk som tränats av pensionerade spelare som J-O Waldner tävlat professionellt mot, som i sin tur tränats av andra pensionerade spelare som J-O slog redan på 80-talet. Denna osannolika vitalitet har i Kina gett J-O hedersnamnet Chang Qing Shu, eller Det Evigt Blomstrande Trädet. Det stora genombrottet kom under VM 1989, då J-O, Jörgen Persson och Äpplet Appelgren, Peter Karlsson och Erik Lindh vann herrfinalen i lag med 5-0, och Jörgen och J-O gjorde upp om singelguldet. Den kinesiska muren var riven, en nation med knappt åtta miljoner invånare hade slagit en på över en miljard. Kinas förbluffade chock skulle snabbt förbytas i ren avgudadyrkan. Må det evigt blommande trädet blomma vidare. 6