Dryck: Absint

DMH beger sig till Paris bohemkvarter för att pimpla spånken med Henri de Toulouse-Lautrec.
Dryck: Absint

Förr i tiden var det stil och klass på kärleksförklaringarna. Inga Tinderapplikationer, inga vänskapsförfrågningar via Facebook, inga demonstrativa tweets: När Vincent van Gogh övergavs av målarkollegan Gaugin skar han av sig sitt öra och gav det till en prostituerad de båda tyckte om. Budskapet lämnade inget utrymme för tvivel. Van Gogh hamnade senare på hispan, och många säger att traditionen för målare att bära vita kläder härstammar härifrån [reds anm; det gör de inte alls]. Van Gogh var en av många väldokumenterad absintdrickare, och hans vansinne blev en av flera bidragande orsaker till att drycken förbjöds i såväl USA som stora delar av Europa. Av allt att döma skördade den sina offer bland bohemerna: August Strindberg blev paranoid, Alfred Jarry blev spritt språngande galen, Arthur Rimbaud var en knäpp excentriker, James Joyce slutade skriva begriplig prosa, med mer. Måttet var rågat då en fransk bonde anno 1905 mördade hela sin familj, ett vansinnesdåd som tillskrevs absinten. Man valde att blunda för det faktum att karln redan var tokalkoholiserad och hade inmundigat stora mängder vin och öl. Förbuden fungerade över förväntan. Absinten sinade Paris konstnärskvarter, den gröna fén föreföll vingklippt för gott. Men icke: Absinten är tillbaka, så vässa morakniven och ta ett hårt tag om örsnibben!

Skämt åsido: Senare års forskning har demonstrerat att absintens dåliga rykte mest var en följd av moralpanik, och att galna människor tycktes ha en förkärlek för absint snarare än drivas till vansinne av den. Av alla de kryddor som ingick i klassisk absint pekas malört ofta ut som huvudmisstänkt, och du som kan dina brännvinskryddor är säkert medveten om att den länge förekommit i våra egna midsommarsnapsar utan att få lemlästning till följd. Låt oss glömma gamla tiders legender och titta nyktert på drycken ifråga: Absint är fullt normal sprit kryddad först och främst med anis, vilket leder till en distinkt lakritssmak. Fänkål, malört och diverse andra örter förekommer, och den exakta sammansättningen är upp till varje enskild producent. Blandningen blir i regel grön. Alkoholstyrkan är högre än man kunnat förvänta sig, med tanke på att absinten späds med vatten innan den avnjuts. Överhuvudtaget dricker man absinten på ett festligt sätt: Lite absint hälls i ett glas, varpå en bit socker placeras på en absintsked. Kallt vatten hälls över sockret och låts droppa ner i glaset, varpå den gröna drycken antar mjölkvit färg. Se upp därnere!

Absinten har gjort comeback sedan 1990-talet. Hos absintproducenter finns idag två skolor: De som försöker mjölka forna tiders missuppfattningar om drycken och säljer sin produkt som en sorts legal hallucinogen drog, och de som gör sitt bästa för att motbevisa dem. De sistnämnda är att betrakta som mer seriösa. Några av dem finns i Sverige, och på dem har vi hösten till ära tittat närmare.

SKRIVEN AV
Niklas Natt och Dag
Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.