Aspsopp

Aspsopp
Som namnet antyder trivs aspsoppen bäst i nära anslutning till trädet asp (som upplevt sitt största publika genomslag i form tack vara sina karakteristiskt vindkänsliga löv i liknelsen ”darra som ett asplöv”). Folk som någonsin tvivlat på att naturen är ondskefull och illvillig gentemot människan behöver bara studera svampsläktet och konstatera att varje god och ätbar svamp har en extremt snarlik kusin med vilken den lätt kan förväxlas och som leder till en kvalfylld död i hallucinatoriska paroxysmer, men aspsoppen är ett sällsynt undantag från den regeln. Alla andra medlemmar av familjen strävsoppar – som alla ser hyggligt lika ut – är fullt ätbara, så om du av misstag råkar få med dig exempelvis en tegelsopp hem i aspsoppskorgen kommer hela middagssällskapet att överleva utan men, och sannolikt aldrig märka skillnaden.

Rödbrun stensopp

Rödbrun stensopp
Den rödbruna stensoppen påminner mycket om karljohansvamp, det vill säga att den har ungefär den klassiska profil som du kommer få se om du ber en medelbegåvad tioåring att rita en svamp, men är mörkare på såväl fot som hatt. Du hittar den över hela landet i barrskog, där den håller sig nära tallen. Om du steker den och noterar att den antar viss grönaktig ton behöver du inte hetsa upp dig: Det är helt i sin ordning, och om du tycker att det gröna ser oaptitligt ut kan vi avslöja att det kommer att försvinna i takt med att svampen svalnar. Den enda svamp man ska passa sig för när man är ute och jagar stensopp är gallsoppen, som antagligen inte är giftig, men smakar så illa att ingen någonsin ätit någon betydande kvantitet, och som kommer att fördärva en hel maträtt om olyckan är framme.

Sillkremla

Sillkremla
Den unga sillkremlan har kupolformad hatt, men med åldern blir den mer och mer trattformad, och antar en spännande rödaktig nyans, som kan variera mot gröna och bruna färger. Kanterna blir gärna lite naggade, och namnet har den fått av sin speciella doft, som för tankarna till havet och kanske mer till skaldjur än till sill. Smaken gör sig också väldigt bra i kombination med dill. En stuvning med dill är därmed att rekommendera. Förväxlingsrisker, då? Det kan mycket väl hända att du råkar få med dig en och annan eksillkremla hem, och det spelar i så fall absolut ingen roll.

Läcker riska

Läcker riska
Läcker riska är vad den heter, men har också försetts med ett mindre smickrande namn av belackarna: Tallblodriska. Den läckra riskan är en av våra allra bästa matsvampar, och enda anledningen till att kantarellen är så poppis är att den tycks ha en mycket bättre marknadsavdelning. Du hittar den läckra riskan i närheten av tall, särskilt där marken är rik på kalk, och hittills oförklarade delen av namnet tallblodriska kommer sig av den svagt röda saft som svampen utsöndrar om du bryter den. Du kan steka den eller koka soppa på den alltefter behag – med riska kan man inte ta risker, som vi brukar säga. Alla blodriskor är också ätbara, så hittar du en riska som blöder rött spelar det ingen större roll rent hälsomässigt om det handlar om en läcker riska, en blodriska, en vinriska eller en grönfläckig vinriska.

Blomkålssvamp

Blomkålssvamp
Även den mycket orutinerade svampplockaren måste i princip ha druckit nubbe till lunch för att lyckas förväxla blomkålssvampen med den enda arten som är något så när snarlik, fingersvampen. Namnet blomkålssvamp är heller inget svårbegripligt interntskämt från putslustiga mykologer; svampen ser faktiskt rätt mycket ut som blomkål, och om du hittar en svamp som ser ut som blomkål kan du i princip vara bombis på det rör sig om just blomkålssvamp. Mild i smaken, vida känd som en av våra allra godaste matsvampar, och är särskilt lämplig att fritera. Svampen är en parasit på tallrötter, och det är där och på gamla tallstubbar som du börjar ditt sökande.