Trotjänaren: Mutterknackaren

Utan den skulle Formel 1-bilarna aldrig kunna tävla och många envisa muttrar bli sittande till domedagen. Hipp hurra för mutterknackaren och dess makalösa vridmoment!
Trotjänaren: Mutterknackaren

Det råder delade meningar om exakt när muttrar började användas, och vem som egentligen är uppfinnaren. Många historiker har pekat ut det gamla Egypten, andra har utropat Arkimedes till upphovsman, en del andra har kallat Arkimedes en skamlös plagiatör och istället placerat mutterns födelsedag i 1400-talets Europa. Som nästan alla andra saker vi till vardags använder är de flesta dock överens om att det var industrialiseringen som skapade en bred efterfrågan för muttern, och en annan sak de flesta är överens om är att en fastrostad mutter inte betraktades som en rolig sak ens innan televisionen gjorde entré i gemene mans vardagsrum och kraven på underhållning var låga.
Nyckeln till att lossa en envis mutter var – bokstavligt talat – skiftnycklar. De första gick inte att skifta alls, men svenska BA Hjort & Co rådde med tiden bot på den saken. Nycklarnas långa skaft lät operatören utöva ett stort vridmoment på muttern ifråga, men trots detta hävstångsövertag hände det att mer kraft var av nöden. Situationen blev ohållbar i samband med att världen började bli allt mer bilburen: Muttrar var den bästa metoden att hålla däck fästa vid hjulaxel, och allsköns smuts och åverkan gjorde däckbyten till en mardrömssituation även för rutinerade verkstäder.
Ingersoll Rand, ett företag som först gjorde sig kända för landvinningar inom storskalig borrteknik, började experimentera med maskiner för mutterknackning under 30-talet. Problemet var ett delikat sådant, för man behövde applicera kraften snabbt och brutalt snarare än långsamt och segt, detta bland annat för att inte knäcka handlederna på maskinisten. Man kom efter rigorösa tester fram till att tryckluft var den bästa drivkraften, och under årens lopp förfärdigade man en lösning på problemet som kom att stå sig ända till våra dagar. Tryckluften driver en motor som accelererar en massa inuti verktyget. Rotationen kopplas snabbt och högst tillfälligt in i den axel som ansluter till munstycket, varpå en överraskande hård smäll med ett mycket högt vridmoment levereras till muttern, som då övertalas att släppa sitt grepp, alternativt dras åt tills önskat moment uppnåtts. Därav de karaktäristiska knackande läten som åtföljer operationen, och som på våra breddgrader gjort verktyget känt just som en mutterknackare.
Ingersoll Rands verktyg kom att bli sägenomspunna för sitt långa samarbete med NASCAR, som i likhet med annan motorsport krävde blixtsnabba byten av samtliga fyra däck på varje givet ekipage då detta gick i depå. Man började tillhandahålla sina mutterdragare redan 1959, och gör så än idag.
Först idag har batteri- och elektronikteknologin börjat hinna ikapp den klassiska tryckluftsdrivna mutterknackaren, och sladdlösa verktyg blivit ett alternativ till de ofta stationära pjäser som varit beroende av koppling till tryckluftsaggregat, men med tanke på att tryckluftsdrivna alternativ fortfarande erbjuder överlägsen kraft och driftsäkerhet lär det dröja innan vi ser några batterier i Formel 1-depåerna – där man för övrigt använde tryckluft ur tuber snarare än ur aggregat. Kanske en uppgradering även aktuell för din egen del? Kunde man göra jobbet lika snabbt som kärrorna kommer ur depån fick man ju mycket tid över till annat, tänker vi.

SKRIVEN AV
Niklas Natt och Dag
Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.